Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Elffruns dotter slog upp med sin hand:
Sot och sjukdom skall följa dig fram!»
I den danska visan slär hon honom mellan hans härdar, och
»i detta slag ligger döden», såsom Hauch säger. Den norska visan
om »Olaf Liljekrans» afslutar äfventyret på samma sätt. I den
svenska kommer han hem, blek, stiger till sängs och dör.
Den som går framåt, rättrådig i hågen, är ännu, hvilket val
han än gör, svagare än den sinliga naturen; dygden dukar under
för trolldom; hedniska tankar och rättsbegrepp stå ännu
lifskraf-tiga midt bland de kristne.
Innan vi lemna området af naturandames lockelser, böra vi
påpeka sägnerna om necken och hafsfrun. Professor Hauch har
icke upptagit dem, tilläfventyrs derför att det torde vara svårt
att uppvisa dessa väsens anknytningspunkt med några kända
hedniska myter. Hvad i äldsta tider kallas »necken» (fornsv. niker,
isl. nykr) var ett väsen, som, alltid i skepnad af en appelkastad
häst, om dagen uppsteg ur vattnet, och om hvilket aldrig berättas,
att det egt den musikaliska begåfning, som städse tillhör de kristnes
skildringar af necken. Men om föreställningen om dessa väsen
i mensklig gestalt sålunda icke sträcker sin rot djupare i tiden än
till de katolska århundradena, så är densammas uppkomst just då
så mycket märkligare, som detta bevisar, att folkfantasien, som
då ännu kunde skapa något nytt, rörde sig långt mer inom en
hednisk än en kristen föreställningskrets. Ty både necken och
hafsfrun, hvilken sistnämda tydligen är slägt med de sydländska
folkens sirener, äro i botten lika goda hedningar, som någonsin
elfvorna och dvergen; lika förföriska, lika olycksbringande. De
tillhöra, om vi så få säga, ett slags ny hednisk mytologi,
uppkommen uti kristna århundraden och beslägtad med de fantastiska
element, som så skarpt trädde i förgrunden ej mindre hos den
segrande än hos den besegrade religionsformen.
Det lärer finnas en tradition, att ej mindre de olika arterna
af dvergar och elfvor än neckarne, skogsfrun, hafsfrun o. s. v.
blifvit på en gång besegrade uti en stor strid och förvisade, hvar
och en till någon viss plats, att der förvaras till domedag. Af de
kristne betraktades de såsom olyckliga, ehuru mäktiga väsen; hvilka
med all naturen längta efter förlossning, och äfven en gång skola
få densamma. Detta är det väsentligen kristna elementet i dessa
sägner, och likartade drag möta i många rörande folkberättelser
af nyare slag, hvilka vi här nödgas att förbigå, blott påpekande,
att medelpunkten i dem alla är denna alla väsens längtan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
