Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aflägse rötter. Redan ander Axel Oxenstjernas tid, när riksrådet
styrde i en omyndig drottnings ställe, beter det: När, Gud bättre,
ingen konung finnes, är summa majestas hos ständerna.
Hvad då Iftg i tankarne, trädde öppet i handling under
näst-följande förmyndarestyrelse för Carl XI, då ständerna kraftigt ingrepo
i styrelsen, och deras framstående mån såsom riksdagsledare banade
sig väg till rådkammaren. Johan Gyllenstjerna är af sådana män
den mest namnkunnige, en fullt värdig föregångare till frihetstidens
koryféer; och Magnus Gabriel De la Gardie i sitt slag är en
föregångare till Carl Gustaf Tessin, till Gustaf III sjelf: svag för beröm
och för tadel, för mycket betagen i sig sjelf för att framgent
kunna vara aktad af andra, och styra andra.
Hvad riksdagsväldet brutit, hvad ondt det i sitt öfvermått
åstadkommit, och hvarthän det i sitt missbruk måste leda, framstår
klarast just i den af Malmström behandlade tiden kring 1743.
Man har nyligen i en annan tidskrift sett en litterär strid
rörande historiska både åsigter och fakta. Striden har i någon
mån påmint om den som gälde »aristokratfördömandet», särdeles
som den ene kämpen i den striden nu ock, efter några tiotal af år,
var med i denna senare: han var då den anfallande, nu den
an-fallne. Så bitter som då var striden ej nu, men icke utan sin
bitterhet, ehuru den nu hade något tycke af akademiska
dispu-tationer: ej sä att man omvexlade med stridshugg och artigheter:
men deruti att opponenten imellanåt ej läste till punkt, der han
sökte ämne till tvist, och derföre gjorde försvaret lätt nog i vissa
delar. Striden om aristokratfördömandet afstannade ej alldeles
med den ene kämpens död; torde ock hända att nu så går.
Åtminstone söker aristokratiens försvarare gång efter annan påminna
om sina idéer, äfven med anledning af sitt nuvarande arbetsfält,
frihetstiden, der det ofta nog kan vara svårt att säga, hvilket
parti motsvarar aristokratien. Vi våga tro, som Tengberg och
andra, att Fryxells författarskap mera förlorat än vunnit på hans
teoretiserande.
Striden har imellertid ej blott gält åsigter om särskilda
tidskiftens betydelse, om de maktegandes olika förtjenster af
fosterlandet. Den har gält äfven fakta, den har gält forskningens
grundlighet, omdömets skärpa. Fryxell har blifvit beskyld för
mindre pålitlighet i uppgifter, för lättrogenhet i vissa fall, der
utländska källor blifvit begagnade kanske med förkärlek. Och
som måttstock vid allt detta har Malmströms arbete blifvit
be-gagnadt. Man har slutligen angripit Fryxells framställningssätt,
såsom numera ej passande för hans ursprungliga syftemål:
ungdomens inledande i kännedomen af fosterlandets öden.
Fryxell lärer nog både vilja och kunna försvara sig sjelf.
Onekligt förefaller det oss visserligen, att Malmströms starka sida,
der han kan synas Fryxell öfverlägsen, är kritiken; vi mena
härmed ej bekämpandet af andras uppgifter eller idéer, ty detta
undviker han med rätta mestadels; vi mena urskiljandet af det
verkligen sanna i hvarandra motsägande framställningar, och
urskiljandet af hvad som mera eller mindre förtjenar att upptagas. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
