Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I de svenska visorna är röfvaren gemenligen elak mot den
röfvade, i de norska åter motsatsen. Denna omständighet jemte
det vackra sätt, hvarpå barnen träda fram i upplösningen, visa
huru den norska folkfantasien, långt förtroligare än den svenska,
varit införlifvad med dessa väsen, och mindre än den svenska
ansett dem såsom oförlikliga med kristna menniskor. I allmänhet
stå de norska visorna på en uråldrigare nordisk grund och botten.
Af huru stort intresse det än skulle vara, att utförligare fä
redogöra för de medeltidsvisor, som handla om elementarandarne,
dessa mystiska väsen, hvilka ännu på långt när icke mistat sin
betydelse för de vidskepliga bland folket, fastän de skönaste
qvä-dena om dem äro glömda, så nödgas vi dock nu för utrymmets
skull att öfvergå till de visor, som orda om runor och den
trolldom, som med dem bedrefs.
Tron på runornas öfvernaturliga kraft hänger mycket nära
tillsamman med tron på elementarandarne. Vi erinra i detta
hänseende om den ofvan citerade visan om »Riddaren Tynne», hvilken
just med runoslag förtrollades af »Ulfva, lilla dvergens dotter.»
Sjelfva runorna voro dock icke upptäckta af dessa väsen. I det
hedniska »Håvamål» berömmer sig Odin af att vara deras upphof
och herre. Prof. Hauch anför det väsentligaste af hvad Odin i
denna sång säger sig kunna uträtta med den makt, han i dem
inlagt. Detta är idel väldiga ting, såsom att frälsa från sorg och
sjukdom, döfva svärd, hejda flygande pil, stilla storm och eld.
Runobesvärjelsen torde alltid hafva skett under sång, hvarföre sång
i och för sig sjelf också ofta anses utöfva samma trollkraft som
runor ’)• Oå derföre Odin i Håvamål säger sig med runor kunna
förvilla trollen, som fara genom luften, så att de fara vilse från
sin vanliga hamn (gestalt) och från sina vanliga tankar, så
påminner detta i icke ringa grad om medeltidsvisan, i hvilken
riddaren med harpospel först lockar och sedan binder necken, så att
denne måste återgifva sitt rof. När han åter med runor väcker
upp den döde, enligt orden:
»Det kan jag för det tolfte,
Om uppe i trädet jag ser
Kn död dingla i repet:
Så ristar jag
Och i runor tecknar,
Att den karleu kominer
____________Och talar mig till.»
’) I Håvamål säger Odin an: »svå ek gel», d. v. s. »så sjunger jag»; än åter:
»svå ek rist», d. v. s. »så ristar jag», i hvilka båda fall runor underförstås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
