Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hun kysser Dig paa Din Mund saa red. —
Du lig saa stille som Du var dod!»
Nu måste hon sålunda följa hondm, dag och natt, i lif och
död, liksom Käthchen von Heilbronn i Kleists drama följer Graf
vom Strahl. Författaren känner icke, om vi svenskar ega någon
runevisa, som i lika grad uppenbarar folkets tro på runornas
dämoniska makt att binda man och qvinna vid hvarandra på ett
rent hedniskt vis, utan att de personer, det gäller, ega någon makt
till motstånd, sedan blott endera utkastat dem. I den förut
anförda visan om »Riddar Tyrme» bör bemärkas, att det icke är en
mensklig jungiru, utan dvergens dotter, som utöfvar kärlekstrolldom
med runor.
Prof. Hauch anför vidare en dansk visa om »Den onde
Sviger-moder», hvilken med runor hindrar sin sonhustru att framföda
barn, samt en visa om »Kæmperne paa Dovrefjeld», i hvilken
uppräknas alla de konster, som kunna utföras med runor. Den förra
återfinnes i vår svenska visa om »liten Kerstins förtrollning»; den
andra tyckes vara egendomlig för Danmark. Sverige är öfverhufvud
icke synnerligen rikt på runevisor. Derimot ega vi uti den
storartade norska visan om »Hermod Ille» ett ställe, som är i högsta
grad upplysande för nordbornas tro på runornas kraft ända in i
medeltiden. — En jungfru Hæge är under sin älskares frånvaro
på vikingatåg af sin fader tvingad att äkta en annan man. På
brölloppsdagen vänder hon sig då till hafsmannen (»hava kallen»,
såsom han benämnes i originalet) och beder honom att resa till
Östervågen och hafva älskaren, Hermod Ille, med sig hem till
henne. Då nu hafsmannen vägrar, så heter det:
»Och det var jungfru Hæge,
Hou vart i hågen så vred;
»Tro jag tarfvar icke lefva den dag,
Att jag skulle bedja dig mer.»
Och det var jungfru Hæge,
Hon kastade ut ruuorna blå;
Och det var den usla hafsmannen,
Honom föllo runorna på.
Hon kastade så mycket de ramma (- starka) runor,
På hafsmannen träffade de;
Dess längre han rakt fram rodde,
Dess längre kom han på sne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
