- Project Runeberg -  Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling / Band 5. (Årgång 4. Januari-juni 1871). /
346

(1868) With: Carl Fredric Berndt von Bergen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yra icke så,
att du ensam går,
kungars dotter,
till de dödas hus;
ty mer mäkta,
o mö, vid nattetid
dödas vålnader
än vid dagsljuset!»

Sigrun var icke mera sig sjelf mäktig. Hon lydde icke rådet,
utan gick hvarje afton till högen. Men blott en gång kom Helge,
sedan aldrig mera. Då dog Sigrun af sorg och smärta.

Från denna högstämda, djiipt anlagda fornsång är steget icke
på långt när så stort till medeltidsvisan om Åke och Elsa, som
till de förut anförda hedniska gengångaresagorna.

»I väfven silke och I spinuen gull;

En fästmö gråter sin fästeman ur mull »

o

Så lyder uppslaget. Den döde kommer åter. Elsa tvår Akes
fotter i vin, och de hvila under natten vid hvarandras sida, såsom
Helge och Sigrun. Men vid första hanegället måste de skiljas åt;
ty Åke skall under dagen dväljas i de dödas boningar, såsom
Helge i Valhall. Elsa följer riddaren till kyrkogården och hör ur
grafvens djup, dit han försvunnit, följande ord, hvilka äro
uppsprungna ur alldeles samma tankegång, som en af Helges skönaste
repliker i Eddadikten:

»För hvar och en tår, som du faller på jord,

Min kista hon blifver så full utaf blod.

Men hvar gång på jorden, du är i hjertat glad,

Min kista hon blifver så full af rosors blad.»

Den vanligaste svenska versionen slutar med dessa ord; men enligt
en fl-mum uppteckning tillägges, i större likhet med den danska,
af Hauch följda texten, om jungfrun, sedan hon sörjande suttit på
grafven »den kalla, långa natt»;

»Och jungfrun, då hon utaf grafven gick,

Så hastigt hon de dödssotar fick.

Och der blef glädje för mycken sorg och gråt,

De unga kom tillhopa, som ha va’t skilda åt.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:59:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framtiden/5/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free