Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ende, att menniskan utan Guds nåd, d. v. s. utan öfyernaturlig
hjelp, endast vore i stånd af syndiga handlingar. Såsom
dispu-tator hade Carlstadt ringa framgång; han egde ej i någon högre
grad ordet i sin makt, bläddrade ständigt i sina böcker, ur hvilka
han föreläste långa stycken; då han i en eller annan punkt
hårdare ansattes af sin motståndare, nödgades han bedja om uppskof
med svaret tills följande dag. En helt annan katederhjelte var
Johannes Eck, en verklig »Herkules i disputerandet*» såsom
Me-lanchton benämde honom. Obehindradt och ledigt förfogade han
öfver sitt ansenliga lärdomsförråd; hans stämma var hög och
genomträngande, gestalten och hållningen imponerande; på hvarje
argument hade han snabbt en fintlig replik till hands; hans
oerhörda minnesstyrka, skarpsinne och lysande talkonst bländade
åhörarne. Så mycket större var spänningen, då omsider, d. 4
Juli, Luther trädde inom skrankorna mot påfvedömets väldige
stridsman. Tvekampen mellan dessa båda var i sjelfva verket,
såsom den klarsynte Melanchton skref till en sin vän, en strid mellan
»Kristi teologi» och de tomma menniskofundemas; en strid, kunde
man säga, mellan den historiskt fria och den dogmatiskt
trät-bundna kristendomen — så föga utkämpad ännu i våra dagar,
som för trehundra femtio år sedan.
Vid debatten med Eck tog Luther sin utgångspunkt från satsen,
att Kristus ensam vore kyrkans hufvud; om alltså påfven tillvällade
sig gudomlig myndighet, vore detta en obehörig förmätenhet. Han
bevisade med anförande af ovederläggliga fakta, att någon påfvens
supremati icke varit erkänd under de fyra första kristna
århundradena, och att den apostoliska kyrkan ingalunda erkänt
Petrus såsom sitt öfverhufvud, långt mindre den romerske biskopen.
Eck var bragt i förlägenhet, men hjelpte sig genom att åberopa
sig på koncilierna; det i Constanz t. ex. hade ju bekänt sig till
läran om påfvens öfverhöghet, men fördömt Huss och hans satser;
Luther ville väl ej påstå, att vare sig det ena eller det andra skett
med orätt? Detta var en quœstio captiosa. Hussiterna voro illa
anskrifna i Sachsen. Men Luther, sedan han ett ögonblick
betänkt sig, svarade frimodigt, att han hyste den öfvertygelsen, att
bland de af konciliet fördömda satserna utaf Johannes Huss voro
åtskilliga äkta kristna och evangeliska. Denna djerfva förklaring
väckte stor uppståndelse bland åhörarne; hertig Georg, som var
närvarande, utbrast vredgad: »»Das walt die Sucht!» och Eck, som
nu trodde sig hafva demaskerat »kättaren», genmälde med
triumferande skadeglädje: »1 sådant fall, ärevördige fader, betraktar
jag Eder såsom en hedning och en publikan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
