Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förpligtad att gå den andras ärenden. Framfor allt får kyrkan
icke söka stöd hos verldslig öfverhet. »De kristna», yttrar Luther,
»gifver det andliga svärdet, Guds ord, så mycket att skaffa, att de
väl må lemna det verldsliga svärdet i ro och öfverlåta det åt andra,
som ej hafva att predika.» Liksom Luther fordrade af kyrkan, att
hon icke skulle stöda sig på statens myndighet, så fordrade han
äfven af staten, att han ej skulle blanda sig i trosangelägenheter
eller utöfva samvetstvång. Med beundransvärd klarhet anvisade
han åt statens myndighet dess riktiga ställning till de religiösa
frågorna. »Det verldsliga regementet» yttrar han, »har lagar, som
icke sträcka sig längre än öfver kropp och egodelar och hvad yttre
är på jorden. Öfver själen kan och viU Gud icke låta någon
annan än sig sjelf regera. Fördenskull, hvarest verldslig makt år
nog förmäten att stifta lagar för själen, der ingriper hon i Guds
regemente och förför er och förderfvar själarna.» Alla
samvets-tvingande lagar stämplar han som brottsliga (»Frevelgebote»), och
dem, som utöfva sådant tvång, kallar han »djefmdsapostlar».
Fullständig samvetsfrihet är också cn nödvändig konklusion
ur Luthers ursprungliga trosbegrepp. Han framhåller med
efter-tryck, hurusom det är en galenskap, att den ena menniskan vill
med yttre medel tvinga den andra att tro och tänkä på ett gifvet
sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt
att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en
rent personlig angelägenhet, hvarmed enhvar är skyldig att sjelf
komma på det rena. »Enhvar måste sjelf se tUl, att han tror rått.
Lika litet som en annan kan i stället för mig fara till helvetet
eller himmelen, lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar.
Det är en fri sak med tron, hvartUl man ingen kan tvinga. Ja,
det är ett gudomligt verk i anden; skall då yttre våld framtvinga
och skapa det?»
Vid den tid då han yttrade detta, hade han med ogillande
förmärkt, att furstame i de reformatoriskt sinnade delarne af
Tyskland visade stark benägenhet att rycka till sig ledningen af
de kyrkliga angelägenheterna, hvilken Luther, äkta demokratiskt,
velat anförtro åt det kristna folket sjelft. Denna furstarnes lust
»att inrätta statskyrkor» tadlar Luther i häftiga ordalag. Redan
då funnos solister, som sökte försvara samvetstvång från statens
sida med det ömkliga argument, att när staten uppträder mot en
»irrlära», förtrycker han icke samvetena, utan skyddar blott den
offentliga ordningen, som genom religions- och sektfriheten skulle
kunna råka i fara. Detta påstående bemötes af Luther med
följande ord: »Kätteri kan aldrig med våld afvärjas; dertill behöfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
