Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till min menskliga natur blifvit af den tredje gudomspersonen aflad
i en judisk jungfrus sköte, i ändamål att, sjelf skuldfri, genom min
offerdöd på korset blidka den förste gudomspersonens vrede öfver
menniskornas synder — efter du tror allt detta och hvad mera
dermed står i samband, så har du den rätta tron, är frälst och
eger visshet om evig salighet.» Är det otänkbart, att Kristus med
sitt yttrande om qvinnans »tro» åsyftat något hennes
försanth^l-lande af ortodoxiens lärosatser — hvilka bevisligen formulerades
först århundraden derefter, hvadan qvinnan ju ej kunde ega någon
kännedom om dem — men vidhålla ortodoxerna, detta oaktadt, sitt
påstående, att kristendomens kärna ligger »just i dessa dogmer»,
så hafva de derigenom indirekt uttalat följande paradox:
evangeliet, sådant det af Kristus förkunnades, var ett oratoriskt skal
utan kärna; bergspredikan utgör blott den tomma formen;
väsendet, sanningen är a’tt söka i Athanasii symbolum. Det är
naturligt, att konfessionalismens sakförare skola i det längsta söka
un-dandölja och nedtysta denna halsbrytande konseqvens af deras egna
förutsättningar; men deras motståndare skola deraf ej låta sig
af-hållas från att blotta det äfventyrliga i den ståndpuukt, som
tillmäter större vigt åt åsigtens förmenta korrekthet än åt uppsåtets
och viljans sedliga renhet. Har man lyckatB göra det klart för
hvar och en som ej envisas att tillsluta ögonen, att ortodoxien
genom sitt förvända sätt att betrakta saken mot sin vilja drifves till
att bryta stafven Öfver Kristi egen och det nya testamentets
kristendom, då äro »bekännelsetrohetens» dagar räknade, och man skall
allmännare än nu inse, att, såvida kristendomen i vår tid skall
kunna utveckla hela sin välsignelsebringande kraft, dess nya vin
måste gjutas på nya flaskor. Derhän skall man komma, när man
lärt sig förstå, att »den ortodoxa dogmen om Kristi gudom är en
bland flera af den kristna trons former, att han ej har någonting
ursprungligt och följaktligen ej heller någonting väsentligt för
kristendomens egen tillvaro, att särskilt Kristus sjelf, det apostoliska
och de båda följande seklerna ej känt till honom, att han
tillkommit, icke på en gång, utan småningom och under inflytelsen af
olika principer, somliga af den mest upphöjda, andra af en
allting annat än uppbygglig art, att med ett ord denna dogm har
sin historia i kristenhetens eget inre. Om han således, efter att i
århundraden ha herskat i kyrkan, skulle långsamt sänka sig ned
under vår religiösa horizont, behöfver man deraf ingalunda draga
den slutsatsen, att kristendomen försvinner med honom. Kommet
till verlden utan honom, är evangelium fullkomligt i stånd att
öf-verlefva honom, liksom det redan länge öfverleft honom i ett stort
antal kristna själar på båda sidorna om Atlanten.» (KéviUe).
C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
