Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla tal öfver religionen till de bildade bland hennes föraktare’):
ty om det äfven i våra dagar af sådana, som öppet förakta henne,
som åtnöja sig med ytlig upplysning och frivolt religionshån, ej
mera finnes så många som då för tiden, så finnas likväl de, som
genom de sista trettio årens i grunden falska, förstånds* och
smaklösa reaktion i tysthet aflägsnat sig och kallnat, alla de, hvilka
genom okonstladt, rent sanningssinne, genom ädlare själsbildning.
eller genom tidens öfverallt på handling och verklighet nödgande
kraf, vändt sig från kyrkan med hennes lära och kult, och hvilka
det oaktadt i sina hjertan äro mera i beliof af from uppbyggeise
och andligt lif, än de sjelfva veta. Vi neka icke till att
rationalismen i dess förfallna, det förra århundradet tillhörande gestalt
derigenom att han stannade långt efter sina egna fordringar och
löften, derigenom att han kallade förnuft hvad som endast var det
nyktraste förstånd, derigenom att han sjelfbelåten och leende gick
förbi allt djupare och omedelbart själslif, banat väg för den
teologiskt kyrkliga reaktionen och gifvit henne berättigande. Det felade»
denna rationalism historiskt sinne, all förmåga att fördjupa sig i
det förflutna, det felades honom poetiskt, spekulativt, religiöst sinne:
alla själens, fantasiens och det filosofiska tänkandets högre krafter
voro undertryckta eller bannlysta såsom svärmeri af det
allber-skande förståndet; moralen, som skulle ställa allt till rätta och
svara för allt, hade lösslitit sig från religionens rot och derigenom
nedsjunkit till den mest torra, sjelfrättfärdiga dygdelära; hela detta
så kallade förnuft hade utlöpt i den yttersta spetsen af det på sig
sjelft hvilande subjektet och dermed äfven förlorat hvarje hågkomst
af gemensamheten, under hvars bestämmande inflytande det enskilda
lifvet står. Och om vi äfven — trots allt detta — vid ett dylikt
oerhördt deficit af andliga krafter, fatta den nödvändigt
uppkommande bankrutten och den honom åtföljande restaurationen, så
kunna vi dock ej hålla den senare för någonting annat, än ett
ensidigt reagerande, hvilket, i sin blandning af de mest olikartade
element, i sin inre oklarhet, i sin stridighet med samtidens hela
bildning och tänkesätt, endast betecknar ett hastigt försvinnande
öfvergångsstadium. I sjelfva verket är det redan förbi; behofvet
blir allt mera Ii fl ig t, medvetandet allt mera klart derom, att
religionen skall utforska själslifvets alla djup, tillfredsställa hela
men-niskan i hennes längtan efter tröst och försoning, men att hos
(religionen) också just derföre icke bör förirra sig på det
öfver-naturligas och öfvermenskligas område, icke ställa sig i en olöslig
motsägelse med förnuft och samvete. Huru mycket vi än må kunna
tillegna oss af denna nyare kyrklighet och hennes teologi, gerna
erkännande det innerliga själslifvet, det begrundande fördjupandet
i den kristna forntiden, till och med enstaka spekulativa, från den
nya filosofien lånade tankar, så återkomma vi dock alltid till den
slutsatsen: omöjlig, fullkomligt oriktig, onjutbar för ett i det nit- 1
1) Har afseende på Schleiermaclters Reden iiber die Religion, an die GebéJdetea
unier ihren Verächtern.
Öfrers. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
