Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkan, pä detta kristendomens verkliga och fullkomliga ingående
i subjektivitetens djup, i alla samtidens behof, frågor och tvifvel,
samt på det nya återfödandet ur dem, — derpå beror allt. Man
kan äfven uttrvcka denua tanke sålunda: På Kristi verkliga och
fullkomliga menniskoblifvande, på kristendomens verkliga och
fullkomliga humaniserande beror det Dermed är då tillika erkänd
subjektivitetens oändliga rättighet, hvilken protestantismen allraförst
har så starkt betonat, och hvilken ej upphäfver makten och
betydelsen af den objektiva sanningen, men låter henne alltjemt på
nytt, alltmera rik, ren och härlig, framgå ur menuiskoandens djup.
Jag vet ganska väl, att denna tanke är ingeiiting mindre än ny;
det är till och med af teologerna allmänt erkändt, att kristendomen
såsom en inre och universel lifsprincip uppenbarar sig i en
mångfald af gestaltningar, att han ej upphäfver individualiteterna, utan
helgar dem, och liksom en surdeg inifrån genomtränger allt
verl-dens lif. Huru ofta har ej detta — nästan till leda — blifvit
pre-dikadt af den aflidne Neander, och huru ofta har det icke blifvit
eftersagdt utaf teologer af alla färger! Och likväl, så snart detta
genomträngande fattas icke blott såsom ett ytligt genomgående af
individualitetens kanal, utan såsom en organisk lifsprocess, så snart
det är tal om att en vexelverkan imellan subjektet och
kristendomens sanning eger rum, att kristendomen sjelf vid detta
genomgående genom millioner menniskohjertan. genom de olika
folkslagens själar och historiens årtusenden, renar, förandligar och
fördjupar sig; så snart med ett ord det talas om en kristendomens
fortutveckling, draga sig teologerna förskräckta tillbaka, då heter
det: »Sen, han har hädat Gud!» Var det icke med ett utrop af
fasa, som den genom grundlig och universel bildning så oändligt
högt öfver de vulgära teologerna stående Bunsen mottogs från
alla sidor!? Han hade visserligen uttalat den djerfva tanken, att
den semitiska kristendomen måste öfversättas till den japhetiska,
eller sägom hellre till samtidens enhetliga och sammanhängande
verldsåskådning. Att denna öfver sättning, såvida hon är allvarlig
och grundlig, hvad vi kalla ett pånyttfödande, tillika är en andlig
ombildning, och att med denna om bildning icke allenast formen
förändrar sig, utan äfven innehållet blir ett mera andligt, — det
skall ej kunna förnekas. Men är då icke hela historien en sådan
assimilationsprocess, och tillhör ej kristendomen historien?
Till denna kristendomens öfversättning för samtiden är
framför allt af nöden, att hans rena och enkla religiösa kärna, sådan
hon ur öfverlemningarna af Kristi tal klarast framlyser, inplantas
midt i vårt tänkande och kännande, i vårt sträfvande och
kämpande, ställes in midt ibland vår tids motsatser i den moderna
verldens rika och sammanhängande sedlighet, i det förfinade och
förandligade känslolifvet, sådant vi nu genomlefva det. Att
kristendomen liksom lyftes utur sitt ursprungs historiska sammanhang, ur
de den dåvarande tiden tillhöriga motsatser, afskiljes från hvad
som är endast historiskt, det vill säga hvad som är förgånget, till
en fullkomligt nuvarande, lifsfull, ur vårt kött och blod ånyo född,
— detta är någonting stort! Kristendomens ideella princip, lossad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
