Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
salen, der riddarnes rustningar hängde; stundom också någon
hjeltesång om Carl den stores kämpar eller den sagolike konung
Artur och hans runda bord, när en kringvandrande trouvere eller
trubadur ville löna värdfolkets gästfrihet: sådana voro de intryck,
gossen erhöll under denna första tid af sin uppfostran. De lemiuuk
i hans själ bilden af ett ridderligt ideal, hvilket det sedan blef
hans lefnads sträfvan att söka förverkliga.
Det nästa steget på denna bana var att blifva väpnare, en
värdighet som vanligen uppnåddes vid fjorton års ålder och 90m
var förbunden med en religiös högtidlighet, i det ynglingen och
hans föräldrar uppträdde i templet och vid altaret öfverlemnade
till välsignelse och invigning svärdet och bältet, dem han först
som väpnare hade rätt att bära, och hvilka presten nu fastade på
honom. Väpnarens uppfostran fortgick hufvudsakligen på samma
sätt och i samma riktning som förut, endast med den skilnad som
hans framskridnare ålder medförde, i följd hvaraf han småningom
befriades från de småsysslor, hvilka ålegat honom som sven, och i
stället fick vigtigare och ärofullare förtroenden. Dit hörde vissa
förrättningar vid taffeln, såsom att skära för rätterna och iskänka
vinet, att mottaga främmande riddare och å värdens vägnar visa
dem tillbörliga hedersbetygelser, hvaraf språket ännu bevarar
uttrycket »faire les honneurs», att hafva tillsyn öfver stridshästarna,
att vara riddaren behjelplig vid vapnens iklädande samt slutligen,
såsom högsta förtroende, att åtfölja riddaren i striden, för att der
hålla i beredskap åt honom hästar och vapen till ombyte för dem,
som gått förlorade. Väpnaren var således, noga taget, ännu endast
en tjenare, men denna tjenst ansågs icke förnedrande, så mycket
mindre som den tidens etikett fordrade, att de flesta af hans
åligganden endast af ädlingar finge uppfyllas. Samtidigt med de
nyssnämda öfningama fortgingo äfven de krigiska lekarna, och
när väpnaren hunnit 17 år, var det icke ovanligt att han begaf
sig ut på långväga färder för att ytterligare föröka sin skicklighet:
en ring, som var fästad vid armen eller benet, tillkännagaf då att
han gjort ett löfte om att utföra någon lysande idrott, för att
på detta sätt ytterligare stärka sina anspråk på riddarevärdigheten,
det högsta målet för hans sträfvan.
Vid 21 års ålder var ändtligen den tid inne, då väpnaren fick
aflägga en tjenares skepelse, för att sjelf blifva herre och riddare.
Mångfaldiga arbeten hafva åt oss förvarat beskrifningen på det
sätt och de högtidligheter, med hvilka denna värdighet undficks,
men intet kan vara på samma gång tillförlitligare och mera
upplysande än de noggranna föreskrifter, som i detta hänseende lemnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
