Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade man alltid för ögonen, medan derimot vår Herre oftast fick
röna samma öde som frånvarande personer i allmänhet: »les abaents
ont toujour8 tort». Man tyckes om honom ha haft på det heU
taget en temligen dunkel föreställning, inskränkande sig ungefärligen
till att han var, också han, en gammal hederlig riddare, som i
sina unga dagar gjort allehanda dråpliga dåd och som man
der-före ännu alltid var all vördnad skyldig, i synnerhet som han
visst på slutet ämnade till en blifvande vistelse hos sig inbjuda
de rätte riddarne utan tadel och vank, hvilka der skulle blifa
delaktiga af allsköns fröjd och härlighet Så benämnes hos spanska
medeltidsförfattare den andre personen i gudomen vanligen *don
Jesu Cristo» med samma äretitel som i dagliga lifvet var riddarne
förbehållen, och ett drag af den tappre Etienne Vignoles, med
binamnet Lahire, målar förträffligt den form, de religiösa
föreställningarna. hade antagit Lahire var år 1427 på väg till belägringen
af Montargis; när han då nalkades engelsmännens läger, påträfiad*
han en kaplan, hvilken han bad att som hastigast ge sig aflösnine
Kaplanen svarade, att han då först borde bikta sina synder, men
Lahire menade sig icke hafva tid dertill, emedan det gällde att
genast hugga in på fienden, och i fråga om synder så hade han
väl gjort ungefär detsamma, som krigsmän vanligen bruka göm.
Kaplanen gaf honom då ett slags aflösning efter omständigheterna,
hvarpå Lahire knäppte ihop händerna och bad på sin gaskognish
dialekt: »Herre Gud, jag beder dig, att du i dag gör för Lahire
detsamma, som du skulle vilja att Lahire gjorde för dig, om han
vore Gud och du vore i hans ställe!» — »och», tillägger historie*
skrifvaren, »han trodde sig då hafva bedt mycket fromt och
vackert» *).
En vida större eller åtminstone omedelbarare betydelse för
riddaren hade, som sagdt, damerna. Begäret att behaga sin dam
och visa sig henne värdig var för en riddare den kraftigaste sporren
att utmärka sig så i de verkliga striderna som i simulakrer och
tornerspel. Och denna sporre användes ofta på ett verksamt satt:
när t ex. vid belägringen af staden Lionis konung Artur finner
sin motståndare ega större stridskrafter, än han förmodat, och i följ*l
deraf befarar en olycklig utgång af sitt företag, sänder han hem
efter sin drottning och hennes tärnor jemte andra förnäma damer
till ett antal af 1280, och uppför åt dem läktare, klädda med
siden- och guldtyger, hvarifrån de kunde åskåda striderna och
uppmuntra kriganie2). Detta står visserligen i en roman, wen
’) De lh Curne de Saiule-Palayc, Mémotrt» sur l’Ancienne Cheralerit Ií. H
(Paris 1781).
a) La Tavola Ritonda, p. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
