Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historien om den Sköna Grisilla, om Helena Antonia af
Constan-tinopel, om de sju Vise Mästare, om Kejsar Octavianus, m. fl alla
»tryckta i år.»
Af ett helt annat slag äro de riddaredikter, som under
femtonde och sextonde århundradena författades i Italien. I detta
land, som under medeltidens förra del gick från den ena eröfram *
till den andra, och som under dess senare hälft var splittradt i en
mängd, ofta republikanskt styrda småstater, hvilka, företrädesvis
upptagna af handelsintressen, vanligen utförde sina krig med
legotrupper, hade riddarväsendet aldrig blifvit så fast rotadt som i
det öfriga Europa; de historiska förutsättningarna för en verklig
riddaredikt fattades derför eller voro åtminstone sedan långt
tillbaka afbrutna, och med anledning häraf sakna en Ðoyards, Pulci\
Ariostos, m. h. poemer helt och hållet den »bonne foi», som ligger till
grund för de äldre riddareromanerna: de förra äro icke och göra
knappt sjelfva anspråk på att vara annat än ett persifflage, en
elegant travestering af och satir mot de senare.
Denna åsigt har i långliga tider äfven varit allmänt gängst
om Cervantes’ odödliga mästerverk Don Quijote de la Mancha.
Två skäl borde dock redan från förstone hafva förbjudit dess
antagande: det ena, att författaren redan i början af sjelfva boken,
nämligen när Don Quijote återkommit från sitt första tåg,
visserligen låter presten och barberaren bränna upp en del
riddareromaner, men derimot egnar många andra ett fullkomligt
oförbehållsamt erkännande, och det saknar icke sin betydelse, att
flertalet af de utdömda böckerna just voro alster af Cervantes’
samtida, som utan sinne för det ideela, hvilket dock alltid i någon
mån tillhörde de äkta riddareromanerna, endast öfverlemnade sig
åt en otyglad fantasis vilda utflykter. Det andra skälet är Don
Qui-jotes egenskap af att hafva roat och fortfarande kunna roa
generationer, som aldrig hört talas om, långt mindre läst de
riddare-romaner, mot hvilka Cervantes’ verk skulle vara en satiriserande
protest: men en parodi eller satir, såsom blott sådan, blir det
plattaste och tråkigaste i verlden; den är närmast att förlikna
vid en afvigsida utan räta, och hade Don Quijote icke haft andra
anspråk på odödlighet, skulle han längesedan multnat vid sidan af
sina föregifna prototyper. Dessutom är don Quijote i sjelfva ver
ket knappast komisk, utan snarare humoristisk, så vidt man
nämligen utskrattar den som är komisk, höjer sig öfver honom, känner
sig icke hafva någon del i hans dårskaper, utan tvärtom förargas
öfver dem och glädes åt att de, såsom stridande mot det sanna, goda och
sköna, upplösas af och genom sig sjelfva; det humoristiska löjet åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
