Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-uteslutande af det underbara ådagalägga lagbundenheten i naturens utveckling. Jordklotets yta hade betraktats som oförändrad sedan skapelsen, men geologien’ bevisade att den varit skådeplatsen-]{+stiken m. m. tala högt om metodens betydelse+} för
upprepade förändringar, och att dessa förändringar
ännu
långsamt fortgå. Dalar och höjder, haf och sjöar hafva vexlat, och nya växter och djur hafva uppfyllt dem. Ombildningarne ange ofantliga tider, och i intet ögonblick har stillestånd inträffat Skapelsen fortgår ständigt och är aldrig afslutad; den
räknar eviga perioder. Menniskans framträdande på jorden medförde ingen ny tingens ordning och
förändrade ingenting af det gamla, annatän för så
vidt en dylik förändring öfverensstämde med
naturens orubbligt fast stående lagar. Vi ha intet skäl att
antaga, att
menniskans första framträdande åstadkom en
större förändring
i
klotets fysiska beskaffenhet än {+imellan sådana,+} som
eger rum, när förut obebodda distrikter intagas af nybyggare. Menniskan utöfvar inflytande på den geografiska fördelningen af djur och växter, hon förmår måhända att
utdöda några arter, men på de stora fysiska tilldragelserna utöfvar hon ingen inverkan. Äfven det oräkneliga lifvet i sjöarnes och [-hafvens vatten röner mycket ringa inflytelse af menniskan. Om, säger en författare, den ofruktbara marken omkring Sidney med ens blifvit fruktbar vid de första engelska nybyggar-nes landstigning; om dessa sandiga trakter,-] i
likhet med de
lyckliga öarne, hvarom skalderna gifva oss så
glädjande beskrifhingar, hade börjat att
sjelfmant alstra den erforderliga mängden af
korn, så kunde vi i sanning hafva väntat ännu mera märkbara förändringar i naturens hushållning vid vårt slägtes första ankomst till jorden. Eller om, när en [-vulkanisk ö, såsom Ischia,-]
{+enhet, hvadan det sällan eller aldrig låter afgöra sig, om något
tillhörer den ena eller den andra grenen, eller om det är gemen-
sam nordisk egendom. Att i ett sammanhängande helt skrifva
hela Nordens litteraturhistoria intill reformationstiden, skulle utan
tvifvel+} för
första gången uppodlades af de företagsamma och flitiga grekiska kolonisterna, den undeijordiska elden hade somnat och jordbäfningame blifvit mindre våldsamma och förstörande, så kunde man haft någon grund för
antagandet af {+andra,
förnämligast politiska orsaker), som+} de
underjordiska krafternas försvagande, när jorden först kom under menniskans herravälde. Men efter {+1814 delar sig i två, medan nästan samtidigt+}
en
lång mellantid af hvila bryter vulkanen fram med
förnyad kraft, dödar hälften af
bebyggarne och tvingar återstoden att bortflytta. Naturens lagar förbli tydligen oförändrade, och på samma sätt måste vi
antaga, att
jordklotets allmänna tillstånd varit detsamma omedelbart före och
efter
den
period, då vårt slägte först’ kallades till
lif, endast med undantag ai menniskans närvaro.
I moraliskt hänseende, icke i fysiskt, har
förändringen skett genom menniskans framträdande; vi {+med samma skäl tala om gudomstankarne i historien.
Men historien omfattar mycket, — både andens och materialets,
både samfundsandens och folkandens, både kulturens och littera-
turens historia. Den senare är en gren af den förra, och ett sär-
skildt folks litteraturhistoria åter en gren af den allmänna litteratur-
historien. Vi måste således upplösa, innan Vi+} kunna
befalla naturen endast genom att lyda hennes lagar.
C. W. Paijkull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
