Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-hvilken hans opposition-]{+Väckelsen till det ofvannämda vetenskapliga korståget+} mot [-nationalitetsprincipen utgår. Man kan-]
{+öfvertron gafs för någon tid sedan genom en+} i
densamma urskilja tväime, om &n nara beslägtade och ofta sammanflytande källådror.
Den ena är, som redan antydts, politisk konservatism, starkt färgad af hetsiga reaktionära lystnader. Han kastar längtansfulla blickar tillbaka till absolutismens väl&ignade tidsålder, då »förhållandet mellan befallande och lydande, mellan
herre och tjenare, betraktades och
förklarades såsom ett i
följd af Guds styrelse satt förhållande, hvilket den enskilde underkastade sig med .tro på
ett evigt ansvar» (s. 274). Att verlden numera fattats af
en oöfvervinnelig motvilja mot [-despotismen, har sin väsentliga grund »i bristen på tro — tro på-] det [-absoluta-]
{+ortodoxa diableriets »tandagnisslan»+} och {+»hånskratt» — hvaraf nu
senast ett slags eko förnummits+} på [-evigt ansvar» (s. 277). Den samfundsordning, öfver hvilken franska revolutionen fällde domen, hon »grundade sig ej blott på antagande af-] det
osynliga, utan på tron på en personlig Gud och en
kommande uppgörelse», och i denna en
försvunnen tids princip »har kristendomen [-från begynnelsen erkänt sanning-]
{+egendomlig+} och [-rätt», medan derimot nutidens folkvälde är gudlöst, grundar sig blott i det, »man kan taga och känna pä», samt erbjuder en »fruktbar jordmon för demonernas utsäde» (s. 323—326). Hvad göy förf. här annat, än identifierar »det absoluta»-] med {+densamma oskiljaktigt sammanvuxen tro, tvärtom
blifvit utifrån+} — {+nämligen från zendreligionen, via+} den
absoluta monarkien, med
de forna privilegierade ståndens företrädesrättigheter m. m. dylikt, som han, trots sin fiendskap mot alla »doktriner», flerestädes (t. ex. s. 293 ff.) med
en till det yttersta drifven doktrinarism underlägger en »ideal betydelse» och framställer i
ett härlighetens sken, som väl taga sig förträffligt ut, men dessvärre af
historien motsägas på hvarje dess blad? När han sjelf skrifver despotismens och folkförtryckets apoteos och »sätter det skapade på
skaparens högsäte», så borde han ej i så profetiskt straffande stil fördöma demoteisterna, som för
sina idolers skull — falla honom i
embetet.
Naturligtvis nekar förf. å egna och den kristendoms vägnar, hvars runor han för, att han eller den gör eller gjort sig skyldig till
ett afguderi, liknande det för hvilket han anklagar den moderna vetenskapens, de politiska frihetssträfvandenas och nationalitetsidéns målsmän. »Man har smickrat och
hycklat nog för konungar och
furstar och
för de högtuppsatte på
jorden, och hofsnokar ha krupit och hväst omkring tronen, så länge troner funnits, men
förgudade eller guddom-liggjorda ha dessa dock aldrig blifvit inom kristendomens område, der kristendomens ande gått fram öfver landen och vunnit magt. Det var forntiden, som slöt härmed, det var hedendomens sista verk, att göra den enskilda menniskan till Gud, i det att den förde mängden till att tillbedja och
offra åt konungar eller kejsare.» Den eljest mot doktri-närerne så spetsigt kritiske förf. har äfven här råkat att blindt gå på [-i sin hemmagjorda doktrins ledband, suveränt bjudande och befallande de faktiska förhållandena i nutid och forntid-] att
rätta sig [-efter hvad för-] honom
och hans syftemål passar i stycke. Medan han ej anfört ett enda vittnesbörd om denna folkens sjelfförgudning, som rödjer det absoluta ur vägen och sätter sig sjelf i dess ställe, har han förgätit de bevis, som [-finnas-] i
hundra- och tusental, på det monarkiska afguderi, bvars lära och kult frodigt utvecklats af
statsrättslärare och »hofsnokar», bland hvilka senare »hofteologerna» intaga ett betydligt rum. Man för gå tillbaka till kristendomens första århundraden, för att
inom kyrkan höra en
Minucius Felix utrppa: »hvilken härlig syn för Gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
