Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-som han, mot öfverenskommelse, beröfvats andelen i riksstyrelsen. Med skal befarade Johan III, att Carls stränga, manliga och modiga sinne skulle lika litet gilla hans på räddhåga grundade politiska jesuitism, som hans jesuitiska katolisei*ande. Men om ock afsigten att låta döda Erik genast framträder, hvilket alltid-]{+detta behof+} är
fallet med dylika politiska mordbeslut, såsom ett tveeggadt svärd, som rigtar sina hugg lika mycket åt alla sidor, så innehåller likväl biskoparnes betänkande indirekt ett
vilkor, som betydligt inskränker dess användbarhet Det heter nämligen i detsamma: »så haffve Wij förthenskuldh samptt medh the gode Herrer i [-Rijkzens Råhdh, ock andre Sverigis Rijkes trogne inbyggere thertill fullkomligen rådtt och samptychtt» Då veterligen intet dylikt beslut af riksrådet vid-] den
tiden ännu blifvit fattadt, måste Johan antingen hafva fört biskoparne i
denna punkt bakom ljuset eller
ock, hvad troligare är, utlofvat att ett dylikt med första skulle komma att
fattas. Huru de [-högvördige biskoparne äfven kunde åberopa-]
{+svenske »nyrationalisterna», än+} ett dylikt
beslut af »andre Sverigis Rijkes trogne Inbyggere», är så mycket besynnerligare, som dessa aldrig ens blefvo af Johan uppmanade att fatta ett sådant hvilket väl hade sitt goda skäl i {+detta ämne, alltifrån det första: (i
uppsatsen Vår odling» framtid, första häftet af Framtiden, 1868, sid. 19) »Den ab-
strakta tanken såsom sådan stiftar ingen personlig gemenskap, samhällsbildande kraft
eger blott+} den
omständigheten, att Erik räknade sina fortfarande anhängare företrädesvis bland allmogen, med hvilken han så att säga befryndat sig genom sitt giftermål och
sina angrepp på adeln, hvaremot Johan stödde sig på rådet adeln och prelaterna. Imellertid förutsätta dessa åberopanden, sådana de nu förekomma i betänkandet vilkor, som alls icke då ännu funnos förhanden, hvarföre de ock innebära positiva inskränkningar i
den af-kunnade domens politiska kraft och
värde, på
samma gång de tillika utpeka den väg, Johan egde att gå för att vinna sitt
mål. Han gick den ock, så långt och så fort han kunde. Ty långt ifrån att Perssonska sammansvärjningens undertryckande och
de Ulfvesundska biskopames medgörlighet skulle hafva
lugnat Johans farhågor och
fruktan, finner man dem tvärtom i
ständigt stigande. Ej heller uteblefvo ridt och ofta nya anledningar, hvilka,
i
förening med Eriks vägran att i
sina skrifvelser ur fängelset gifva Johan kungatiteln, eggade på en gång Johans misstänksamma och bäfvande lynne och hans småaktiga högmod och herrskarsjuka till vrede och hat mot den
fruktansvärde, vilde brodern, som ock genast i
begynnelsen af {+menniskan
omfattas med den innerlighet, att hon känner hela+} sin
fängelsetid blef rått misshandlad. Ty det
är väl att
märka, att
man aldrig hos Johan upptäcker ett
spår af
det naturliga medlidandet för den
fallne, ännu mindre den
maktegandes högsinthet och öfverseende mot den
hårdt straffade och
besegrade; tvärtom finner man i alla Johans bref blott en ängslig fruktan för sin egen person, uppblandad med hätskhet mot den fängslade broderns person. Han åstunaar att döda Erik, såsom
det ses af
biskopames betänkande, men han är å andra sidan äfven rädd att
besluta sig dertill, och detta gör
honom än {+sjelfva centralpunkten i den svenska »nyrationalismens» religiösa åskådnings-
sätt. Desto+} mera
bitter, under det
han släpar Erik omkring från {+dansk sida, att »nyrationalismen» icke erkänner »at der er noget og+}
det
ena fängelset till det andra. Redan i
oktober 1569, kort efter att Erik blifvit så grymt misshandlad af Olof Gustafsson Stenbock, hvilken den minnesgode hertig Carl tjugo år derefter lät i Finland binda vid ett träd och skjuta, skref Johan hotfullt, att han hade »nogsam orsak* till att
låta fast värre handla med honom,» Aret derpå låter Johan, af fruktan för svenska allmogens sinnesstämning, föra Erik till Åbo i
Finland, hans förra, tillgifna her-rigdöme, hvars adel framdeles skulle bli hans son Sigismunds sista, en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
