Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt finger såsom jordens klot, så äfven
årtusendens timglas.
Men nu innehåller Uppenbarelsen mycket, som förnuftet
alldeles icke kunnat föreställa sig,, ja, som icke
endast öfverstiger dess begrepp, utan ock strider emot
dess uppfattning af naturen och hennes lagar. Huru
kan då filosofien, som talar i förnuftets namn,
dermed förlikas?
Så snart hon har erkänt, att det hela af Uppenbarelsen
motsvarar och uppfyller hvad hon sjelf tänker och
fordrar såsom det första och högsta af allt: så har
hon ock i detsamma förbundit sig, att vörda deri äfven
det, som hon icke kan begripa, så vida det utgör en
verklig och väsendtlig del af det hela. I en anstalt
af himmelskt ursprung och för ändamål, som först
i en högre verld skola fullkomligen förklaras och
uppfyllas, måste finnas sådant, som det ändeliga,
vid naturen, sådan vi känna henne, och dess kedja af
orsaker och verkningar fjettrade, mennisko-förståndet
icke kan förklara. Det bekänner ju sjelft och måste
bekänna sin fullkomliga blindhet, så snart det vill
gå utom sinnenas af tiden och rummet inskränkta
krets. Om filosofien, det oaktadt, skulle berättiga
detta blott reflecterande och abstraherande förstånd,
att förkasta allt det underbara ur Uppenbarelsen,
ehuru det uppfyller icke endast hjertats, utan
förnuftets högsta behof: så skulle hon i detsamma
förneka och förstöra sig sjelf, såsom en vettenskap af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
