Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
sofien, Professor deri och en af de yppersta, som
vid någon Akademi varit.
Först i sitt fyrationde år intog han den offentliga
lärostolen. Så naturligt det var, att han då, i
mognaden af sitt snille och sin lärdom, genom det nya
system, han lika klart och behagligt, som grundligt
och sjelfständigt framställde, genast skulle befästa
det anseende, han redan förut vunnit: så sällsynt
är det, att han kunde bibehålla det ostördt under
hela den tid af tjugo år, som han förestod denna
vettenskap. Filosofien, ehuru upphöjd hon borde
vara öfver allt timligt och tillfälligt, är likväl,
kan hända mer än någon annan gren af litteraturen,
underkastad de förändringar, tiden medför, emedan
hon ej, som de öfriga, är nöjd, att genom nyare
forskningar blott tillväxa och fullkomnas, utan
merendels begynner å nyo ända ifrån de första
bokstäfverna, i hvilkas rätta stafning största
svårigheten ligger.
Så väl Locke, som Leibnitz och Wolf, hade då redan
ett stort anseende i filosofien. Rydelius hade läst
och begrundat deras skrifter; men bekände sig till
ingendera skolan. Märkvärdig är den aktning, hvarmed
han bestrider Leibnitz, som han sällan nämner utan
något upphöjande epithet af den djupsinnige, den
sinnrike, den förträfflige, *)
*) Se Föra. Ofri. 168, 280, 286. Vid frågan om verkan
af det Leibnitzska principium indiscernibilium
på Guds och menniskans frihet, yttrar han sig:
Et in hac qnidem caussa, quicquid dicant alii,
vicit Leibnitium Clarkius, Germanum Anglus, Heros
Heroém. Sent. Phil. Fundameutules, C. 3, §. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
