Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
en annan dylik inom Fäderneslandet, har
yttrat den tanken, att »filosofien icke
är för menniskan något yttre och tillfälligt,
en samling af vissa meningar, hvilka man
efter behag kan antaga eller förkasta, ntan
något inre och nödvändigt, en ur menniskans
innersta väsende uppkommande åsigt, hvilken
just derföre hos pertoner af väsendtligt
olika intellectuel och moralisk karakter måste
blifva helt olika» *). Rydelii exempel bekräftar
denna vigtiga anmärkning. Alla samtida
vittnesbörd instämma deri, att den vishet,
han lärde andra, utöfvade han sjelf; och alla
hans skrifter bära en omisskännelig prägel af
en själ, som genom sin egen ädlare natur liksom
uppflyter i en högre verld, som sjelf ren och
enkel uppfattar allting enkelt och rent, och
derföre kan framställa det i sin sanning och klarhet.
Såsom hans filosofi, så var hans hjerta upplifvadt,
och hela hans lefnad styrd, af den ena, stora,
högsta idéen om Gud, hvars fullkomligheter han icke
endast som filosof betraktade och undersökte, utan
såsom christen tillbad i anda och sanning.
Christen var Rydelius. så väl som filosof, och
beggedera i den ursprungliga och rätta betydelsen
af ordet. Samma Gudomliga röst, till hvilken han
lyssnat i det menskliga Förnuftet, igenkände han i
Uppenbarelsen; och skolans matta skuggbild af det
oändeliga Väsendet uppklarnade för honom i kyrkan,
såsom det lefvande anletet af en himmelsk
*) Se Svea, o:dje häftet p. 5(>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
