Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Denna försäkran om någon ting i sig sjelf möjligt,
tål man likväl; och det ger lif åt berättelsen; det
stegrar föreställningen om den olyckliga Grefvinnans
fara och nöd, att Skalden sjelf vill hasta till hennes
hjelp, vill dö för hennes räddning, hvartill äfven
läsaren känner sig frestad.
Men det hufvudsakligen tadelvärda i detta poem, det,
som straxt, när det utkom, väckte mångas harm, och
kanske äfven mycket bidrog till det uppseende, som
det gjorde, är det anstötliga sätt, hvarpå Skalden
talar om Gud och hans Försyn. Icke blott klagande,
utan förebrående ropar han:
"Du låter flammor dem förtära:
O di fordrar kärlek utaf mig!" - –
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig
Spastara?
De krossas?... Abraham! och detta är din Gud?
Utan all högre åsigt af lifvet, allt afseende på
en annan verld och den vedergällning der förestår,
mästrar han Försynens vägar i denna, liksom en dödlig
kunde öfverse dem; och förklarar slutligen
"Att Dygden, just då dundren knalla, Sin oskuld kan
till vittne kalla, Och Himlen, då lians vig gar falla,
Skall rodna för sin oförrätt"
Ja, han sätter sig sjelf öfver den Allsmäktige med
dessa vansinniga ord:
"Jag skulle mina känslor spara, Jag bli så hård,
som himlen är.
Med dig, om jag din himmel fick, Jag ville icke känsla
byta" -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
