Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
stigande toner, i hvilka man tror sig höra en
engels himmelska, men af vår jordiska luft afbrutna
harposlag: än åter skärande ljud af en demonisk
klagan.
Om någon gång denna klagan under stormiga vindkast
utbröt i förtviflans rop, som dessa och flera dylika:
"Gud, den jag fruktar, fast ej känner" - "När ville
jag väl skapad bli?"
så förbyttes hon dock, innan hon för alltid tystnade
, i en stilla suck af tålamod och försakelse,
undergifvenhet och förhoppning. Huru tröstefullt äfven
för dem, som, intagna af hans sånger och ömma om hans
minne, beklaga hans olyckliga lefnad, är icke detta
uttryck af hans tänkesätt vid slutet af sin bana:
"Förgäfves min harpa jag tager.
Hon vägrar det suckande hjertat sitt ljud.
Farväl, min Odödlighets Lager!
Jag glöms, men dock käns af en Vän och af Gud"
Den vän, han mente, var hans maka, och dessa få rader
utgöra både för henne och honom sjelf det skönaste
äreminne. De visa oss henne såsom en i djupet af hans
elände honom tillsänd tröstens engel. De visa oss
honom färdig att försaka äfven det, för hvilket allena
han lefvat, hvarigenom han äfven hos efterverlden
skulle lefva, "sin odödlighets lager." Det hjerta,
hvaruti, ännu mer än i sin lyra, han satte sin
ära, yppar här Franzéns Minnesteckningar, 3.
+**>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
