Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
utan den öfverdrift, hvari dess uttryck ej sällan
föll, en lika sann, som ädel känsla af tacksamhet emot
den vän, som delat alla hans sorger och missöden,
öfversett med hans svagheter, och i den vård, hon
bar om den hjelplöse, låtit honom erfara icke blott
all en makas huldhet, utan ock den moderliga ömhet,
han så ofta besjungit och begråtit: Att fela menskligt
är, Gudomligt att förlåta,
säger han sjelf. Hvem instämmer ej deri?
Och detta sista ord till Gud, denna i sin slockning åt
himmelen upphöjda blick, ger hans minne en förklaring,
som utplånar allt det mörka deri. Så ser man skuggan,
som följer vandraren och blir allt större, ju längre
det lider åt aftonen, i ett ögonblick försvinna,
då han vid målet lägger sig lugn till hvila.
Den länge aftynade lampan af LIDNERS jordiska lif
slocknade natten emellan den 3 och 4 Jan. 1793, då
han föga mer än inträdt i den manliga åldern, ännu
icke fullt 34 år gammal. Hans stoft hvilar obemärkt i
Adolf Frediks kyrkogård. Hans enda minnesvård är det
sköna företalet af den ädle NILS VON ROSENSTEIN till
den samling af hans arbeten, som efter hans död utkom.
Jemte ROSENSTEIN, ZIBET och SCHRÖDERHEIM voro BELLMAN
och THORILD de, som i hans sista stunder ägde och
förtjente hans tacksamma åtanka.
Då han redan var afsomnad, kom BELLMAN till hans Enka,
som jemte sin sorg var förlägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
