Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 BARNDOM OCH UNGDOM.
kropp, »en känsla af att VR Hon såg sig väcka obe-
hag hos människor och skydde dem. Härigenom ökades
ännu mer det plågsamma i hennes tillstånd, som synes
hafva nått sin kulmen på våren 1826. Fredrika berättar
själf, att hennes syster Agathe, som då på sommaren åter-
kom från sin tvååriga vistelse i Paris, knappast kunde känna
igen henne, så förändrad hade hon blifvit. Och månget
senare yttrande af Fredrika kastar ljus öfver, hurmnära för-
tviflans gräns hon vid denna tid var.
»Nu fattade mig med förskräcklig makt känslan af
lidandet, utbredt öfver hela jorden», säger hon i brefvet
till Böklin. »Jag hade intet rätt medvetande af mig själf,
visste ej hvarthän med min kraft och min smärta ... hela
min styrka koncentrerades nu i lidande. — — Hvilka
rysliga afgrunder öppnade sig ej under denna tid för min
blick! Brott af alla slag, själfmord, huru nära stodo de
mig! Ty jag tviflade och förtviflade, jag hade förlorat min
Gud.> Blott ezt/ återstod ännu: »begäret att lida för alla, att
förinta mig själf för det helas lif. — — — Jag var lik en
rotlös planta på strömmen. — — — =-— Underlig var hela
min ungdom — jag hade en beständig känsla af att hastigt
och i [ett] nu kunna bli tokig.»
»Jag hade förlorat min Gud.» Härmed har hon ut-
tryckt sitt djupaste lidande. »Man skulle é&j vara så olyck-
lig», säger hon i »Tröstarinnan», »om man -ej med förlusten
af alla jordiska förhoppningar äfven ofta förlorade tron på
en vis och barmhärtig Gud.» Men så kände hon det nu.
Den tro, det hopp, hon dittills haft, skakades i deras in-
nersta grundval. Allt vacklade, hon tviflade och förtviflade
och tyckte sig förstå afgrunden. »En viss inre storhet»,
säger hon, »väcktes dock hos mig under detta lidande.
Min blick trängde djupt ned i det mänskliga lifvets natt-
liga mysterier, jag förstod allt hvad lidande heter.» Ja,
hon hörde allt skapadt sucka under samma tunga lag,
såg »lidandet som ett omätligt sår Guds hela sköna ska-
pelse förtära» och led med »hvar mask, som vred sig under
myrornas styng», med de gulnande löfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
