Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 FÖRSTA INTRÄDET PÅ FÖRFATTARBANAN.
Hos kornetten spårade man högst märkvärdiga sym-
tom, än af dyster sorgsenhet, än af öfverdådig munterhet,
tillika med en stor ifver att botanisera, som hittills aldrig
förmärkts och som nu ofta höll honom borta flera dagar,
för hvilket allt han led stor smälek af syskonen.
Men genom det lyckliga familjelifvet spann sig dock
från början en mörk tråd, i gestalt af den blinda och hennes
tragiska öde, hvilket vi också måste följa.
x x
Elisabet var lika stum som förut men mera orolig
och tärdes synbarligen af hemliga kval. Hon slöt sig under
tidiga morgonvandringar till Beata, och en dag greps hon
af ett mäktigt begär att förtro sig åt denna. Och med
växlande uttryck öfver sitt sköna anlete förtäljer hon sitt
öde, allt ifrån den glädjelösa barndomen till den unga själens
fåfänga kamp för att få lefva för något stort, uppgå i någon
idé. Hon skildrar, huru hon växte upp, full af begär att
tjäna fäderneslandet och mänskligheten; hur hon ville ge-
nomtränga hjärtats djup och lyfta vetandets förlåt men
blef af människor, samhällsordning, konvenanser och för-
hållanden evigt återvisad till sitt intet-lif, under stän-
diga påminnelser, att hon vore kvinna och borde hålla sig
till hvad henne anstod. »Nåväl!» utbrast Elisabet. »En
enda passion var kvinnan tillåten, det var — kärleken!
Man säger, att den förädlar kvinnan och skapar hennes
sällhet — mig har den fört till brottet och för mig nu till
min graf.>
Hon fortfor att i afbrutna ord förtälja, huru hon stod
ensam i världen och erbjöds ett hem hos sin dittills okände
farbror, öfverste H. Honom ägnade hon hela sitt hjärta,
hela sin själ. Han blef hennes allt, hon såg ingen och
intet utom honom. Hon sade honom det, men hans blick
var kall, hans ord straffande — han kallade hennes känsla
brottslig. Själf visste hon af intet ondt — förtviflade men
tillbad honom ändå. Slutligen föraktade hon sig själf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
