Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 BREFVÄXLING MED P. J. BÖKLIN.
»Jag har svårt förlåta er, att ni kallar er fattig», svarar
Fredrika den 16 augusti; »jag vet ingen, som är så rik som
ni. Måtte ni blott ej vara för fruktandey att låta det lif, ni
inhämtat, äfven gå utåt!
Detta är en uppmaning, som Fredrika ofta kommer
tillbaka till. Hon kan ej fatta, att Böklin icke söker en större
verkningskrets. Han borde dock icke sätta sitt ljus under
en skäppa, icke nedgräfva sitt pund utan göra det frukt-
bärande för mänskligheten.
Ett likartadt, rent personligt intresse i förening med
något af själasörjarens faderliga omsorg framlyser äfven i
Böklins första sommarbref. Det börjar med följande ord:
»Ett skönt men vemodigt tema återkommer bestän-
digt i era tankar, det har jag märkt; detta ömmande be-
kymmer öfver naturens lidande och mänsklighetens för-
villelser måste vara frukten af en djup egen erfarenhet;
skulle skildringen af denna totala själsförmörkelse, som jag
läst i er Tröstarinna, vara ett autobiografiskt fragment?
Är detta förhållandet, så har en kraftig väckelse fattat ert
väsen vid en tid, när detta vanligen drifver sina yppigaste
skott in i jordelifvet och förlorar sig däruti, samt sålunda
i god tid låtit er utkämpa en strid, som kanske sedan
kunnat blifva långt vådligare; ty utan strid och lidande
föds intet lif, allra minst det högsta ... Vare därför långt
från mig att vilja utplåna denna djupa känsla af ett i na-
turen inneboende oändligt lidande, denna lefvande skugga,
som kanske för alltid gifvit färgen åt ert inre lif. Nej,
jag vill hellre ... gråta öfver Jerusalem med er och min
frälsare än sanslös jubla med en fåvitsk värld; ty knappast
har någon sanning klarare uppgått för min själ än den, att
härlighetens krona tillika är en törnekrona. Men den konst-
erfarne färgblandaren, som ... med sitt ljus måttar skug-
gorna för heliga ändamål, han måste också fasthållas med
oaflåtlig tro och kärlek; ty förloras denna all kraft och
lif gifvande ljuspunkt ur sikte, så urartar denna lidande och
medlidande känsla till svårmodighet och misströstan, ja
ofta till förtviflan . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
