Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY STUDIETID I KRISTIANSTAD. 133
mitt djupast kända begär (orsaken till min högsta fröjd
och högsta smärta) varit att kalla till medvetenhet det
dunkla men (som jag tyckt) mäktiga lif, som är inom
mig. Hvart ljus som uppgått däröfver har låtit mig för-
stå himmelen, hvart dystert moln — helvetet.
Behofvet att uttala mig, begäret att söka reda mig
förde mig att fatta pennan; en innerlig förhoppning gör,
att jag gärna ville trolofva mig med den för hela lifvet.
Det är ej fru Staéls lysande bana, som frestar mig.
O, nej! Jag ville bli mycket mer än hon eller, om det
är förmätet sagdt, åtminstone något helt annat. En för-
fattarinna ville jag bli, till hvilkens skrifter hvar och en
sorgbunden, modfäld och bekymrad (särdeles hvar och en
lidande af mitt eget kön) skulle kunna gå, viss om att i
dem finna ett ord till upprättelse, till tröst eller muntran.
Jag har så djupt förstått lidandet, jag känner så varmt,
visst måste jag kunna —– då jag en gång själf blir klar
öfver min Gud och min egen själ — visst måste jag kunna
säga månget ord, som måste gå till hjärtat och göra det
godt; och då det blir ljust i mig, så bör jag kunna låta
samma ljus lefvande uppgå för andra.
Oupphörligt sträfva fram mot renare ljus och vissare
kunskap och därunder meddela efter förmåga hvad jag
uppfattar är, tror jag, mitt lifs rätta ändamål och rätta
sällhet.
Ingen känner bättre än jag, huru hög och skön är
”kvinnans egna bestämmelse i lifvet att vårda penaterna
och Vestas husliga eld’, och då jag frångår den, vet jag
väl allt hvad jag försakar. Ändå känner jag, att jag bör
göra det. Jag vet alltför väl, huru litet en verkligt dug-
lig och god husmoder och en grubblande och funderande
författarinna stå att förena. En af dem måste vika, och
den senare har ren tagit för fast fot i mig för att vara
medgörlig. På en annan väg än den vanliga vill jag söka
fylla mitt kvinnliga kall: det att vara en mildrande och
lifvande kraft i lifvet. Jag vill gå i min frälsares spår
och söka med trösteord de sjuka och bedröfvade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
