Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORTSATTA STUDIER. STOCKHOLMS- OCH ÅRSTALIF. »NINA) 200
våra närmare bekanta äro alla själfvalda, och några bland
dem äro verkligen utvalda och uttala det ädla och bildade
inre lifvet i ädla och fria former.
Ingenting är mindre stelt, intet mera ljuft och lätt än
sammanlefnaden i de verkligt förnäma, mindre sällskaps-
kretsarna, där den goda tonen är att låta hvar och en gälla
hvad den kan och talangens och kunskapens adel gäller
öfver all annan; där höfligheten liknar hjärtlighet och öm-
het, där ingenting är hårdt, ingenting slappt, där ingenting
på något vis godt eller angenämt är obetydligt och öfver-
sedt, där hvart ord, hvar blick är känd och förstädd och
besvarad.
Sådana sällskapsstunder äro lifvets blommor, men de
som äro lifvets bröd, de som man ej kan undvara äro de,
då evig kunskap ingjutes i själen, då hjärtat får bli varmt
vid naturens bröst. O, sköna samtal med B., friska, ljufva
frihet bland Årsta skogar — hvad lifvet har rikast och
bäst har ni gifvit mig!»
Ibland under denna vår, då Fredrika jämför sitt eget
»förströdda» lif med Böklins sträfsamma verksamhet, erfar
hon en viss blygsel. Det författarskap, åt hvilket hon
ägnat sig, synes henne onyttigt, hon klagar öfver sin fattig-
dom och öfver att alltid i förhållande till Böklin vara den
mottagande. Men en annan gång ser hon förhållandet
dem emellan i ett sannare ljus.
»Medan du arbetar, vill jag skrifva upp för dig visor,
som skola muntra dig på en ledig stund>, skrifver hon
den 14 maj och fortsätter därpå:
»Jag vill ej mera, B., af komplimentera dig med de orden:
’Du är rik och har nog och behöfver icke mig.” Gud gaf
åt liljorna på marken något, som Salomo i all sin vishet,
all sin härlighet, all sin konst icke ägde, icke kunde för-
värfva — jag vet det, jag visste det nog äfven i den
stund jag så artigt lekte främmande med dig. Låter det
stolt? Det icke blott låter, det är, det kännes så, men
det är stoltheten af det kön jag är glad att tillhöra,
det är den djupa känslan af en Guds gåfva, den ödmjuka
S. Adlersparre, Fredrika Bremer. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
