Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0008 1939
KRIS I VÄNSKAPSFÖRHÅLLANDET TILL BÖKLIN. 241
början förknippat med tanken på en möjlig förening med
honom — villkoret att han ej längre skulle gräfva ned
sitt pund i Kristianstad, att han skulle göra sig känd som
författare. Till en viss grad var nog detta villkor ett
utslag af den fåfänga, som från barndomen blifvit in-
plantad hos Fredrika och som hon ej hade lätt att fri-
göra sig från. Ännu mer vittnar det dock om hennes
beundran för sin vän, hennes tro på hans förmåga och
hennes öfvertygelse, att han skulle kunna blifva något
stort.
Kanske skulle dock Fredrika Bremer trots allt kommit
till ett annat afgörande, om hennes känslor för Böklin
varit af annan art.
»Kunde jag blott», skrifver hon en gång," »älska så
fullt, som detta underliga och dock så varma hjärta be-
höfver, huru godt vore det ej för mig, huru lyckliga kunde
vi ej båda blifva! Vi ha båda inom oss hvad som kunde
gifva oss fyllnad och kraft till högre utveckling, jag vet,
jag känner det. Hvarpå hänger det då, att denna vink af
försynen ej fullt blifvit följd? ...>
Böklin ville ej strax uppgifva hoppet att kunna in-
verka på Fredrikas beslut. Kanske hägrade ett ögonblick
för honom en framtid lik den hans väninna så många
gånger drömt sig som hans. Åtminstone var hans första
ingifvelse den att begifva sig upp till Stockholm för att
få tala med henne. Men kanske kände han, under det
han på skjutskärran skakade fram genom de småländska
skogarna, allt starkare inom: sig; att han ej kunde byta
bort en nyttig verksamhet, som :han lefvat sig in i, mot
en ny osäker; kanske insåg han allt lifligare omöjligheten
att försona Fredrika själf eller hennes närmaste med det
lefnadskall, som var hans; alltnog, han kom aldrig längre
än till Jönköping. Från den hufvudstadsfärd, som länge
lekt honom i hågen och som aldrig skulle blifva en verk-
lighet, vände han här beslutsamt om till den aflägsna vrå
t I ett för öfrigt ej tillgängligt bref/af 8 juni 1834:
S. Adlersparre. Fredrika Bremer. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
