Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOMB OCH LIFVET DÄR. 263
och ännu studerande, 7. Welhaven och H. Wergeland.
De ha båda anhängare, äro båda utmärkta genom talang
och kända för deras bittra personliga hat, som urartat till
en offentlig polemik, ovärdig det ädla snillet! ...
Wergeland är en folkets man och ropar för upplysning
och människoväl.
Welhaven talar föraktfullt mot ’skriket’ och ser med
axelryckning på tidens sträfvande. Welhaven gaf i vintras
ut ett poem vid namn Norges Demring, där han i vackra
och lifliga verser dundrar mot eller rättare lastar sitt
fädernesland och tidens sträfvande, hoppas dock, att Norge
ännu kan resa sig och ”bli hvad det varit hafver’; men
hvarigenom har han lämnat i mörker och tyckes lika litet
ana folkets sanna storhet som människans sanna värde.
Denna skrift väckte lika mycket harm som uppseende.
Allmogen i Kristiansands stift församlade sig till tusen-
tal och brände boken offentligt, retade därtill — som man
tror — af prosten Wergeland, skaldens far.
Skalden W. skref till svar på ’Demringen” farsen
Papegoien, obeskrifligt kvick och obeskrifligt elak, inne-
hållande sinnrika idéer ur själavandringen samt sköna ly-
riska bitar.»
Fredrika Bremers sympatier luta mest åt Wergelands
sida. »Welhavens skaldeådra flyter», säger hon, »ur ett
skarpt förstånd, Wergelands ur ett starkt hjärta, ur en
glödande men oklar fantasi. Hans kärlek för djur och
appell — genom ’Vesle Brunen’ — till mänskligheten i
’"Menskeheden” har vunnit mitt hjärta för honom. Hans
gestalt är mer än vanligt hög, hans väsen och ansikte
godt, djärft och öppet. Han tror sig själf om ganska
mycket.
Welhaven är vacker, sluten och så stolt, att han väl
har anhängare men inga kamrater och vänner. Den förres
rop är ’nutid’, den senares ’forntid!>
För att belysa denna karakteristik anför Fredrika här
betecknande strofer ur Welhavens »Demring», och ur
Wergelands »Papegoie». Det djupaste intrycket har hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
