- Project Runeberg -  Fredmans epistlar /
Företal och Signatur

Author: Carl Michael Bellman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Företal

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, ägen en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära, at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, hvad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? - Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn, än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och utvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors Skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma, eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsamme gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad derföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas; var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fläste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alle hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst, behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorens röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vil dömma om dessa Arbeten; men brottslig den, som eftert vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte - har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? - Säg icke, kalla, Läsande Man! detta är fel mot Språket, smaken... Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes ... Man förblande ej dessa termer:

Anständighten kom; och Sederne försvunno

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne ... varit mera förskämde: skulle Declamateuren utropa - Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra om ej et offer åt de senare? - men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplyftning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning, hvad den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? - Jag vill med en berättelse säga min tanka:

"För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling av båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde: hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rådna förrn man skrattat; då det redan försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stanna quar. - Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande; hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör hurr quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej? det tycktes varna en för at rådna; och derför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarne började föra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst" - Det är likväl visst, at den senares skämt, hvad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa Arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ene öm, ljuflig, intagande, fin; den andre yr, häftig, förvånande, rik. At jemföra dem båda, är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: Så djärf är dess flygt, så rik dess bildning, Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felagtige. Det är genom dem som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författarens likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock - Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var - Anacreon; den andra - Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
1790.

J. H. KELLGREN.


Signatur

Efterföljande Samling af FREDMANS 82 EPISTLAR är af mig, så til Poesien som Melodierne, öfversedd, rättad och erkänd. Stockholm, den 24 September 1790.

CARL MICHAEL BELLMAN.


Project Runeberg, Tue Dec 11 18:08:21 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fredepis/00.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free