som är et Fägne-Spel på Fader Didriks Namnsdag
år 1780, sammanstämt på Amsterdam, et
Näringsställe i Stora Hopar gränd.
Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in,
Trumslagarn knapt hant lyfta på pinn,
Förr'n Bergen, med sitt Oboe d'Amour,
Stod tyst på lur.
Ja! oljan knapt i lyktan utbränd,
Förr'n Basfiolen surra i gränd;
Kors! Bergen blåste Oboe så sött,
At snart jag dött.
Grälmakar Löfberg, gammal och van,
Vid Krogdörrn stod och blåste Dulcian,
Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt,
Och näfven mot Krögaren knöt.
Men Åkerblommen, snål som en varg,
I röda mössan blängde så arg,
Befalte oss draga för den och för den,
Slog dörrn igen.
* * *
Längst gatan fram sågs aldrig en katt,
Helt tyst i skorsten Murre han satt,
Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand
Sin svarta hand.
Och nedanför bland Fartyg vid bron,
Holländarn än ej, med permission,
Hint sina Permissioner knäppa hop,
Vid Tuppens rop.
Ej minsta, knark i blockar och tåg;
Så tidigt at Besökaren såg
Hur', under det luften blef kulen och hög,
Fiskmåsen kring masterna flög.
Så dags at Bergen ren i krakel,
Tog sig en half och dito en hel.
Och Summa summarum, tre qvart uppå tu
Slog klockan nu.
* * *
Vasserra! hvad den Bergen han svor;
Fan sjelf mest in i Oboe for;
Han ville blåsa, men ogörligt, nej!
Det stämde ej.
Et rör så propert, blankt som en dag,
Af svarfvad Björk med Mässings-beslag,
At det ej gaf sin klara kammar-ton,
Säj mig reson.
Lång-Anders i sin randiga rock,
Vid Basfioln stod grönögd och tjock,
Och svor på sin tumme til kropp och til själ,
På stunden slå Krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som et lik,
Förbanna sej och all sin musik,
Och slog så Dulcian bums i väggen, och dog
På nästa krog.
* * *
Men Gumman, hvad hon har för en själ!
Hon vill så hjertans väl och så väl;
Hon gaf oss alla Färsköl fyra krus,
Och hvar sitt Ljus.
Och som det var Sanct Didrik i dag,
Och Didrik är en skurk, det sad' jag,
Så skänkte Gumman oss hvar en sin sup;
Jag buga djup.
Vi drucko hännes skål än en gång.
Jag bugade och tog min Basson.
Lef käraste Mutter i hälso och frid!
Kamrat rör på strängen och gnid.
Hurra! Värdinnan hon är galant,
Men värden är en skurk, det är sant.
Hurra och hurra för vår ädla Madam
På Amsterdam!
Project Runeberg, Sat Nov 2 05:25:15 1996
(aronsson)
(download)<< PreviousNext >> https://runeberg.org/fredepis/78.html
