N:o 11.

N:o 12.

N:o 13
Klubben

Det var rätt kuriöst; i går aftons så satt vi och talte om Finansverkets nu varande tillstånd, sedan kursen blivit reglerad till al pari. Det supponerades av en viss, att du vore bank och låge uti Munkens trappor, jag krånglade mig upp till dig efter vederbörligt tillstånd; in bona fide ger jag dig min ego i underpant; du vill, men jag kan intet; jag kan, men du vill intet; skulle du då blott för omöjlighetens skull skuffa mig utför åt Lokatten och de trapplösa trapporna?

Lokatten, Lokatten, min frände gutår!
Där finnas fioler och jungfrur på spår;
i fönster, i gluggar, i vinklar och vrår
en kjortel, en båtsman och kärleken rår.

Vad frågar jag efter finans och balans,
blott fyrken och flaskan och jag gå i dans?
Medborgare, bank, alpari och fan,
de kvitta mig lika, blott öl finns i stan.

Men Italien - se nu - Holland, Spanien: månne deras politiska byggnad i anseende till Achiska freden, Westfaliska freden, Consilium tridentinium, börsen och inkvisitionen, kan äga bestånd?

Består du mig brännvin och pipor och krus,
jag aktar en krona liksom en kardus,
karduser som kronor och siffror som null,
westfaliska skinkor som spiror och gull.

Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
en öltunna mer än en kungelig tron;
men finne jag råda, skull dagligt i söl
båd' kung och minister få simma i öl.

N:o 14.

Hade jag sextusende daler
I quartaler :||:
Och en tunna guld i arf,
Si då skulle jag hålla baler,
Med pocaler :||:
Glömma bort vårt tidehvarf.
Men framför alt så skulle jag dricka,
Och så nicka,
Och så hicka,
Och så dricka,
Glömma verldens små besvär.

Löpare och Kusk och Lakejer,
som jag säjer, :||:
Skulle jag då också ha,
Mumsa Nebbens kräft-pastejer,
Jag ej väjer, :||:
Ropa natt och dag hurra.
Men framför alt &c.

Jag skull sätta hatt på min hjesse,
Ta på Esse', :||:
Kungen, Femman, vinna til slut;
Gubbar, sen som riker en bjesse
På intresse :||:
Låna mina pengar ut;
Men framför alt &c.

Handla, vandla skull jag så frier,
Rederier, :||:
Stora skepp i Ocean,
Köpa mig sen gods i partier,
Säterier, :||:
Röda grindar kring vår plan.
Men framför alt &c.

Min paulun med blomster och kransar,
Gröna fransar, :||:
Och blompottor ofvanpå.
Hjertat i mig spritter och dansar,
Jag mig ansar, :||:
Til min brud dit vil jag gå.
Men framför alt &c.

Ach hur lätt et ord skull mig vinna!
Tjenarinna, :||:
Hur mår du min söta man?
Hjertat börjar darra och brinna;
Min gudinna, :||:
Krama mig så ömt du kan.
Men framför alt &c.

Men ach! det til slut med mig lider;
Usla tider! :||:
Snart mitt ödes mått är fyldt;
Blir jag gift, en ting i mig svider,
At man vrider :||:
Mig en krona oförskyldt.
Men då til tröst så skall jag ock dricka,
Ock så nicka,
Och så hicka,
Och så dricka,
Glömma verldens små besvär.

N:o 15.
Källarsång.

Kom sköna Källar-flickor
I hurtigt språng, i tripp och traf,
Slå upp båd' sprund och svickor,
Och låt mig supa braf;
Torstig är jag,
Natt och dag,
Matt och svag;
Gif mig vin af femton slag.

Hur ljufligt månd' det vara
At tappert dricka glasen ut,
Och se sig sjelf i fara
At dimpa hvar minut!
Hurtigt! jag ler,
Rättnu ser
Jag ej mer
At gå hem til mitt qvarter.

Jag vil ej vara nykter
För alt för mycket mycket godt;
Man lefver så betryckter
När intet vankas vått;
Jag håller för,
Strupen bör
Som ett rör
Läskas, vätskas, tils man dör.

Så drickom nu i botten,
Ach hjertans gubbar! gör er flit;
I denna sällhets lotten
Så vankas ingen nit.
Klingande glas
Gå i kras
I Calas,
När där många klunkar tas.

Så väckas glada tankar
I Bachi ägta Paradis.
Friskt bär upp många ankar
Af Franskt och Portugis;
Ingen nu tål
Någon skål
I vårt skrål,
Supa är vårt ändamål.

Se stjernorna de blänka,
Och nattens kulna dimmor stå;
Jag orkar ej mer tänka,
Ej se, än mindre gå;
Gubbar min sann,
På hvarann
Måste man
Nu förlikas som man kan.

Jag dimper öfver ända,
Min hjertans Supe-bror, jag ber,
Din skål min vän, kan hända
Vi aldrig råkas mer;
Nu ha vi fått
Mycket godt,
Mycket vått,
Som vårt hjerta efterstått.

N:o 16.

Är jag född så vil jag lefva
Och må väl på bästa vis,
Som en Adam med sin Eva
Uti Paradis;
Stekta Sparfvar uti munnen få,
Dricka nectar, sofva sött och uppå rosor gå,
Klappa den mitt hjerta tänker på,
Sjunga visor, dansa polska, tumla då och då,
Vid min flaska vil jag somna,
Vid min flicka vakna opp,
När min hjerne börjar domna,
Sagtar sig mitt lopp.

Mina dagar då försvinna
Lustigt på min sorge park;
Venus blif vår Hjert-Gudinna,
Bacchus Strup-Monarch.
Snäser någon mig för fylleri,
Hut för tunnor tusend! han skal altid torstig bli.
Får jag intet Chloris ta uti,
Ta mej tunnor tusend i förtreten supa vi.
Kom Kamrater låt oss stimma!
Punsch och Bischoff upp i skyn!
Til dess döden med sin dimma
Skymmer för vår syn.

N:o 17
I full enlighet med Bacchi kalender

I januari månad -gutår-
så köpte jag mig en väst drap-d'or.
Se'n köpte jag i Stakens gränd
en rock, nyss vänd.
Och uti Martii månad, kusin,
så köpte jag, oändligt fin,
en nattrock av perlfärgat satin...
Slå i mer vin!
Hurra! Från mars till maj, kära vän,
så hade jag ingen fyrk mer igen
och varken byxor, rock eller skor.
Drick, drick, drick, drick, min bror!
Från juni, juli, så till august,
intill september söt och förtjust,
så satt jag naken, full och ful -
Och så kom jul.

N:0 18
Frossan

Snart är jag ryckt ur tidens sköte,
och snart ur Bacchi armar förd;
farväl du saft, du söta skörd,
som under vingårdsmännens möte
nu pressas vid mitt levnadsslut;
förtvivlan kom, kom vid det ropet!
Kom, slingra repet kringom stopet,
och häng mig sen jag tömt det ut.

Mitt kärl, som fordom liv och lusta
i sina varma droppar gav,
står tomt och kullstjälpt vid min grav,
då andras krökta halsar pusta
ikring det bord där förr jag satt.
Jag brödren ser i Öl-coulisen
med tobakspiporna kring spisen;
men på min spik en annans hatt.

Nog skönjer jag när Preses dricker,
hur han med tobakspipan tänd,
vid bordet mot den ena änd'
sin krönta stånka åt mig sticker;
men han, som jag, ser blint och snett.
Min mun slätt intet mer kan smaka,
likt flugan på en sockerkaka,
när innanmätet är för hett.

Min vän med stopet numro fyra,
rödblommig som den skönsta ros,
så stursk och fräck som en matros,
med tio pund i engelsk hyra,
fördömer mig till avgrunds djup;
han hade lust mig söndersåga,
om jag ej i min kulna plåga
vid paroxysmen tar en sup.

Men nej, nej aldrig denna tunga
en enda droppa mer förmår!
Hon knappast väser fram gutår,
förrn kölden stelar blod och lunga,
och benen domna i min bädd;
min hand blir is, och näsan vatten,
min fot som glas, och hela natten
regerar själen yr och rädd.

Ja, där som fordom på min kista
ur flaskan Bacchus åt mig log,
står nu en skål från Liljans krog
med ölostvassla till mitt sista,
och haversoppa i mitt stop!
Ett turkiskt papper med Jalappa,
en tom butelj, och doktorns kappa
blir bouppteckning alltihop.

N:o 19
Ack, döden är en faslig björn

Ack, döden är en faslig björn,
han kräver livet varje timma;
en tätting och den stolta örn
de måste samma våld förnimma;
allt suckar för Naturens lag. :||:
Men Bacchus ler, likså gör jag.

Men, till exempel, som så sker,
att jag får stämning utav döden,
min livsrevers förfallen ser,
och slut på mina glada öden;
så må det hända som det vill. :||:
Men förrn jag dör, så drick mig till.

Sen vill jag ställa an min färd,
att bara björnar sku mig bära;
en björn har jag till vän och värd,
och bara björnar bo mig nära.
Kom björnar, kom i tripp och trav, :||:
och Grimmen för min sorgprestav.

N:o 20
Mina björnar samlen Eder

Mina björnar samlen Eder,
vita handskar var person,
svarta kläder med all heder,
och i näven en citron;
samlen Eder till att följa
och att bära tyst min bår,
pimpinella skall nog skölja
var en strupa om jag rår.

Ja, min matta hamn sig lutar
liksom blomman till sin mull,
och min hydda sig nu slutar
i sitt vilorum så full.
Farväl skönhet, glans och styrka!
Farväl lycka, liv och hopp!
Gud lät Blomberg intet dyrka
även gravdörrn för mig opp!

N:o 21
Måltidssång

Så lunka vi så småningom
från Bacchi buller och tumult,
när döden ropar; Granne kom,
ditt timglas är nu fullt.
Du gubbe fäll din krycka ner,
och du du yngling, lyd min lag,
den skönsta nymf som mot dig ler
inunder armen tag.
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Du vid din remmare och press,
rödbrusig och med hatt på sned,
snart skrider fram din likprocess
i några svarta led;
och du som pratar där så stort,
med band och stjärnor på din rock,
ren snickarn kistan färdig gjort,
och hyvlar på dess lock.
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Men du som med en trumpen min,
bland riglar, galler, järn och lås,
dig vilar på ditt penningskrin,
inom din stängda bås;
och du som svartsjuk slår i kras
buteljer, speglar och pokal;
bjud nu god natt, drick ut ditt glas,
och hälsa din rival.
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Och du som under titlars klang
din tiggarstav förgyllt vart år,
som knappast har, med all din rang,
en skilling till din bår;
och du som ilsken, feg och lat,
fördömer vaggan som dig välvt,
och ändå dagligt är plakat
till glasets sista hälft,
tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Du som vid Martis fältbasun
i blodig skjorta sträckt ditt steg,
och du som tumlar i paulun,
i Chloris armar feg;
och du som med din gyllne bok
vid templets genljud reser dig,
som rister huvud lärd och klok,
och för mot avgrund krig,
tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Men du som med en ärlig min
plär dina vänner häda jämt,
och dem förtalar vid ditt vin,
och det liksom på skämt,
och du som ej försvarar dem,
fastän ur deras flaskor du,
du väl kan slicka dina fem,
vad svarar du väl nu?
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Men du som till din återfärd,
ifrån det du till bordet gick,
ej klingat för din raska värd,
fastän han ropar: Drick,
driv sådan gäst från mat och vin,
kör honom med sitt anhang ut,
och sen med en ovänlig min,
ryck remmarn ur hans trut.
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

Säg är du nöjd, min granne säg,
så prisa världen nu till slut;
om vi ha en och samma väg,
så följoms åt; drick ut.
Men först med vinet rött och vitt
för vår värdinna bugom oss,
och halkom sen i graven fritt,
vid aftonstjärnans bloss.
Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

N:o 22.
BACCHI BRÖLLOP

Ach hör ett roligt giftermål!
Tänk Venus skal stå brud
Med Bacchus som hon gärna tål
I sina gästabud!
Bacchus brudgum :||:
Står i sin skrud.
Vi ä budna allihop :||:
På hans bröllop dansa med hvarann,
Til at dansa :||:
Qvinna och man.
Vi ä budna allihop. :||:

Sjelf Fuhrman Marskalk är så grann
Med stor peruk til dans;
Hos Bacchus högste Ämbetsman,
Och Pascha af en Svans.
Bacchus brudgum :||:
Står nu med krans.
Vi ä budna allihop :||:
At på bröllop dricka med hvarann,
Til at dricka :||:
Drick hvad du kan.
Vi ä budna allihop. :||:

Min granne är du bröllops-klädd
Uti så vackert lag,
Så träd då in, var intet rädd,
Och buga liksom jag.
Bacchus brudgum :||:
Står just i dag.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, sjunga med hvarann,
Til at sjunga :||:
Qvinna och man.
Vi ä budna allihop. :||:

Sitt stilla granne på din stol,
Tils du blir buden opp;
Lät dundra Bacchi Bas-fiol;
Courage i hvar kropp!
Bacchus brudgum :||:
Frögdar vårt hopp.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, hurra och må bra,
Til at dricka. :||:
Tack skall du ha.
Vi ä budna allihop. :||:

N:o 23.
BACCHI BEGRAFNING.

Så slutas våra Sorgedar
På verldens vilda haf!
Tänk, Fuhrman som sist Marskalk var,
Idag han för prestaf;
Fader Bacchus :||:
Nu somnar af.
Vi ä budna allihop :||:
I processen vandra par om par,
I processen :||:
Efter vår far.
Vi ä budna allihop. :||:

Ring samman ring, ring, ring kära barn.
Du nykterhetens vän,
Tänk Bacchus, unga friska karn,
Han är nu död, ja men!
Men Buteljen :||:
Hvar är nu den?
Vi ä budna allihop. :||:
Första ledet skall nu träda fram,
Första ledet. :||:
Drick som små lam.
Vi ä budna allihop. :||:

Den gamla Schmidten går förut,
Som härold, med en tapp.
En tunna Bacchus bar til slut,
Helt uttömd, klar och knapp.
Bacchus dödde! :||:
Drickom i kapp.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka äta och må väl,
Til at dricka :||:
Utan alt gräl.
Vi ä budna allihop. :||:

Slå Bacchi sköldemärke i kras
Du redelige Schmidt.
Drick gubbar, i vårt sorg-calas,
Drick, drickom rödt och hvitt.
Bacchus sveptes :||:
I silfver-glitt.
Vi ä budna allihop :||:
Til at dricka, dansa på hans mull,
Til at dricka. :||:
Rätt nu blir jag full.
Vi ä budna allihop. :||:

N:o 24
Krogen

Bort vid en grind uti en skog
ett litet gammalt tempel stog,
dit varje man med längtan drog;
det hade två fenster,
och dörren till vänster,
och hette Krog.

Ett tempel utan torn gunås!
En gammal dörr förutan lås;
ej minsta bok där kunde fås;
församlingen surra,
och psalmen var hurra,
och koret bås.

En syndare där i sin nöd
ej någonsin bad om dagligt bröd,
ej eller om sin sälla död;
i skjortan stod prästen,
på tröskeln låg gästen,
så rosenröd.

Nr 24 sjunges på melodi nr 6

N:o 25
Krögaren

Cornelius levde femti år,
Vår Herre honom tog i går,
han nykter nu bland änglar står;
vid Abrahams sida
är fåfängt förbida
en brännvinstår.

Cornelius dog uppå en krog,
just då han uti glaset slog,
och spelman till fiolen tog;
men tiden var inne;
Cornelii minne
det varar nog.

Cornelius vi ditt lik bese;
benrangel, knotor - ack och ve!
Dit levnads flaska tömd - må ske!
Blott brännvin dig födde,
du levde och dödde
en krögare.

Nr 25 sjunges på melodi nr 6

N:o 26.
FREDMANS BEGRAFNING.

Ur vägen och vik, Se på ståten Och hör på låten Utaf trompeten för Bacchi lik - - -	[Tromb.]
Hör trompeten igen! Käre vänner, Mån någon känner Den gamle Fredman Urmakaren? - - -	[Tromb.]
Stå stilla vid en sida Och låt processen skrida; Ur vägen god vänner, hålt! - - -	[Tromb.]
Trompeterna blåsa stolt. - - -	[Tromb.]
Min granne styrk ditt mod, värm din blod.
Kolmodin vår vän För Prestafven, Och nu till grafven Han rider närmast Trumpetaren. - - -	[Tromb.]
Se på Kilberg så rask; Han allena Nu får orena Et par halfärmar utur en ask. - - -	[Tromb.]
Stå stilla vid en sida, Låt Lundholm ock få rida, Med en klocka som stått i pant. - - -	[Tromb.]
Trompeterna gå galant. - - -	[Tromb.]
Min granne styrk ditt mod, Värm din blod.
Fredman lefde och dog! Bröder alla, Vi kunna kalla Hans själ et urvärk hans kropp en krog. - - -	[Tromb.]
Vår lefnad är kårt, Bäst vi rusta Och oss förlusta, Så kommer döden och tar oss bort. - - -	[Tromb.]
Stå stilla vid en sida, Och låt processen skrida. Här i verlden är mycken harm. - - -	[Tromb.]
Trompeterna blåsa larm. - - -	[Tromb.]
Min granne styrk ditt mod Värm din blod.

N:o 27.
VID CAPIT. AUGUST VON
SCHMIDTS GRAF-CHOR.

Ur vägen :||:
För gamle Schmidtens bår! :||:
Här ligger Hjelten bland de stumma!
Sorgpukor tumma, mumla och brumma.
Kling klang :||:
Hej klinga och gutår!
Fall neder :||:
Du nykterhetens vän :||:
Är ej processen snygg och täcker?
Se på Pukslagarn, sjelfve Stendecker.
Kling klang :||:
Han står på läktaren.
Du suckar :||:
Ja döden har sitt qval :||:
Planberg han för med floret glaven.
Ach aldrakäraste täck är Prestafven!
Kling klang :||:
Du täcka Kämpendal.
I Choret :||:
Där stadnar vår Prestaf. :||:
Nu stämmas up musik redskapen,
Och på sin hautbois spelar nu Knapen.
Kling klang :||:
Kom drick vid Schmidtens graf.
Här hvilar :||:
Vår redelige Schmidt!:||:
Glasögon opp Herr Gutenschwager.
På Basfiolen hör hur han gnager.
Kling klang :||:
Sitt stilla granne, sitt.
Bland hjeltar :||:
Har Bacchus mist sin man :||:
Chorus i choret suckar och gråter,
Nystedt han spelar, mungigan låter.
Kling klang :||:
Drick granne hvad du kan.
Åt läktarn :||:
Min granne titta opp; :||:
Där ser du Bacchus sitter tyster.
Uti vår andakt, en Broder, en Syster,
Kling klang :||:
Drick i vårt sorgelopp.
Min granne :||:
Vil du i choret? Topp! :||:
Där får du flaskan ned ifrån lafven.
Kilberg har nycklarna sjelf til graven.
Kling klang :||:
Er tjenare - låt opp.

N:o 28
Tre remmare

Movitz skulle bli student;
han Uppsala betrakta,
börja mumla excellent
grammatica contracta;
dum och tjock,
hick hæc hoc
han sig genast lärde,
hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde.

Där satt han som misantrop,
men röder som en vallmo,
vid sin stånka och sitt stop,
och konjugera amo;
hur han drack,
ölet stack,
kärlek hjärten brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
och lärdomsätet flydde.

Med en vredgad min han tog
båd Puffendorff och Grotius,
och dem bus i väggen slog,
så bister som Stygotius,
sjön hurra,
skrek Werda,
och åt krögarn panta
lexikon, colloquia,
och Zopfens varianta.

Tre studenter, certim tre,
till Stockholm sig utstyra,
stanna på Tre Remmare,
i skrubben numero fyra;
Movitz stolt,
i sin kolt,
satt sig där som preses,
drack så bålt, så det var bålt,
och utgav nya theses.

Först thesis blev nu den:
om och moraliteten
enligt är för Bacchi män
att ändra om dieten.
Pro och pro,
contra, jo,
nej och ja nu skalla;
Movitz ropte posito,
och posito skrek alla.

Andra thesis blev den här:
vad skillnad sig besticker
mellan öl pluraliter
och en person som dricker.
Ratio? Jo,
dubito,
skrek en och orera.
Movitz ropte habeo,
och kyparn slog i mera.

Tredje thesis skulle ges,
men Preses damp av stolen,
och en opponent så hes
damp med i kapriolen.
Fredman kom
filibom!
med musik och flickor;
och de lärde vände om
som åsnor och borickor.

N:o 29
Gästgivaregården

Grannas Lasse! Klang på lyran,
lät oss dänga, flänga.
Spela Jerker, slå ut fyran,
femman, sexan, hej!
Trumf i bordet; mera klöver;
se vad trumf de slänga.
Olle du en trumf behöver.
Pelle akta dej!
Olle stå ej där å nicka;
kan du intet sticka?
Kerstin lilla, hör du flicka,
ge mig än ett stop;
hör på myntet, hör du klangen?
Guld är mer än rangen;
Olle, spänn för treparsvagnen!
Ut nu allihop.

Häng ej skägget uti stopet;
torka dig om truten;
hållkarln ropar, hör du ropet?
Vräk dig ut på gåln.
Drick mig till, bjud Marjo dricka,
tag hit tobaksstruten.
Men ändå så mått jag licka
ut och vattna fåln.
Prutt och pro, håll hästen stilla,
selpinn sitter illa!
Lät nu pinnkareten trilla,
och kör i fullt språng.
Farväl Lasse, Jöns och Lisken;
Olle län mig pisken;
vanten ligger där på disken.
Kör nu. Hej, allons!

Kerstin dansar, rör på spelet,
Olle ler och juckar;
i var dans har han det felet,
att han pruttar till;
och när Olle sig utskämmer,
Kerstin står och suckar.
Hör hur Lasse Lyran stämmer,
spelar som han vill.
Ring i ring, och sväng på klacken,
viga som polacken!
Ut ur stugan, ut på backen!
Hållet kommer in.
Sluten gubbar nu vårt lanter;
ifrån alla kanter
komma skälmar, arrestanter;
var en skjutsar sin.

N:o 30.
VID TURKENS AUDIENCE 1773.

N:o 31
Fiskafänget

Opp Amaryllis, vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval,
regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, lät mig, utan våda,
i Neptuni famn dig frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.

Kom nu och fiska, noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mig åt;
kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan;
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
sku vi nu plaska med vår lilla båt.

Tag dina metspön, revar och dragen;
nu börjar dagen,
skynda dig.
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mig?
Lät oss fara till det lilla grundet,
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig.

Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!

N:o 32
Aftonkväde
(Dedicerat till fru assessorskan Weltzin)

N:o 41
Joachim uti Babylon

Joachim uti Babylon
hade en hustru Susanna.
Töm vår kanna, töm vår kanna;
skål för dess person!
Joachim var en genomärliger man,
frun lika ärliger också som han;
fru Susanna, fru Susanna
många hjärtan vann.

Tacka vill jag Joachims fru,
skål för var dygdiger maka!
Lät oss smaka, lät oss smaka
denna saften nu!
Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor,
gosse, flicka, gubbe och mor!
Lät oss sjunga, lät oss sjunga
skålen är så stor.

Joachim var för riker spord,
kunde traktera sin nästa,
ge till bästa, ge till bästa
vid ett dukat bord;
frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag.
Hurra gubbar, hurra gubbar
i så lustigt lag!

Käraste bröder, hör nu då på
vad den frun månde hända:
två upptända, två upptända
kring om henne gå.
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna, fru Susanna
trogen var sin man.

Joachims trädgård var med maner;
lusthus, tapeter av siden.
Middagstiden, middagstiden
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm.
Sköna Susanna hon plaska och sam.
När hon plaska, när hon plaska,
skymta liljor fram.

ner uti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar, slogo lovar
kring vår lilla fru.
Hej, sade boven till den andra så slem,
hej, det är middag, kom låt oss gå hem.
Två kanaljer, två kanaljer
i var enda lem!

Väl föstå man gubbarna nog,
vad de hade i sinne;
vita linne, vita linne
ögat lätt bedrog.
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.
Lås var för porten, det var så befallt.
Hurra gubbar, hurra gubbar!
Blodet bliver kallt.

Så var sakens sammanhang,
himlen Susanna belöna,
bland de sköna, bland de sköna
har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, lät oss leva väl!
Vackra små hjärtan uti tankar och själ.
Lät oss dricka, lät oss dricka
utan larm och gräl.

N:o 42.

Judith var en riker Enka.
Kors det talet låter stort.
Hopp i brudsäng kan man tänka
Har hon ofta gjort.
Men nu sofver Judith!
Ja, lät henne sofva.
Ej är förbudit
Hjeltinnor at låfva
Ja för Manasses fru
Vi klinga, jag och du. :||:

Judith var utaf naturen
Liten, knubbig, röd och hvit;
Vackert barn i Jungfru-buren,
Värd en natt-visit.
Men nu sofver Judith!
Och vi ännu lefva.
Ej är förbudit,
Små döttrar af Eva,
At dricka hännes skål
Drick Chloris hvad du tål. :||:

Far Manasse, hännes maka,
Dog vid sexti år omtrent.
Gubbar, saften som vi smaka,
Är ju exellent?
Men nu sofver Judith!
Och vi äro raska.
Ej är förbudit,
At hedra dess aska.
Manasse gubben dog.
Där han vid ladan stog. :||:

Gubben gick med bara magen.
På sin åker kornet skar;
Af stark hetta midt på dagen,
Dödde kära far.
Men nu sofver Judith!
Manasse är döder!
Ej är förbudit
För oss, kära bröder,
At sjunga Judiths låf.
Sof sött Hjeltinna, sof. :||:

Nu var mycken sorg och fara
Rundt omkring Bethulien;
Holofernes med sin skara
Var ej Landets vän.
Men nu sofver Judith!
Lät sofva den sköna.
Ej är förbudit
Dess hjesse at kröna;
Men ett mitt hjerta skär,
Dess krona blodig är. :||:

Judith gick som en hjeltinna
Juda barn til et försvar,
Abra hännes tjenarinna,
Vin och olja bar.
Men nu sofver Judith
Helt tyst i sin gömma!
Ej är förbudit
Vår flaska at tömma;
Så drick min granne då,
Låt vår hjeltinna gå. :||:

Vinets kraft och qvinno-tårar
Elda Holofernis blod,
Lilla Judith honom sårar,
Tar hans lifs Klenod.
Men nu sofver Judith
Som blotta en klinga!
Flickor förbudit
Et hjerta så stinga.
Men Holofernes, hör,
I Judiths armar dör. :||:

Holofernes hela natten
Legat drucken i paulun,
Judith kom, han kände patten
På den lilla Frun.
Men nu sofver Judith,
Som högg'en vid öra.
Altid förbudit
En flicka få röra.
Fru Judith skön och rik,
Vår tids Mamseller lik. :||:

Holofernes bussar hoppa,
Judith kom med lagrar täck,
Pigan Abra hufvud stoppa
I en gammal säck.
Men nu sofver Judith!
Hon orkar ej tala.
Hufvud var ludit
Och blodet det sqvala.
Et spel med blodig trumf.
Se Judith i Triumf! :||:

Judiths stoft uti en masse,
Fins bland våra Fäders ben;
Holofernes och Manasse
Äro multna ren,
Men nu sofver Judith,
Och saken må glömmas.
Det är dig budit
At flaskan bör tömmas;
Ja, för Manasses Fru
Så klinga jag och du. :||:

N:o 43.

Adams skål, vår gamla far!
Du en hedersman vist var.
Skinböxor, kappa.
Kära Grand' pappa!
Du och Eva
Viste lefva,
Och i glasen nappa.

Fru mor Eva om du skull'
Stiga upp nu ur din mull,
Skulle du dricka,
Jäspa och nicka,
Röd och sköner;
Dina söner,
Flaskan til dig skicka.

Salig Malin, Pål och Per
Hvila från alt verlds besvär,
Hvar i sin gömma.
Det månd' oss ömma;
Låt oss dundra
Som sju hundra,
Och vår flaska tömma.

Salig Noach med sin Fru
Sofva sött och hvila nu;
Sofve de båda
Fria från våda!
Låt oss dricka,
Muntra, qvicka,
Och vårt lif beskåda.

Bara en är til af dem
Som bodt i Jerusalem,
Skomakarn gamla
Som måste famla
Kring med lästen,
Säger Prästen,
Tils vår verld skal ramla.

Gamla helgon, pick och pack,
Fly från mig med tusend tack;
Bacchus min fader
Han gör mig glader,
Där Han andas,
Rättlig blandas
Lyckans fagra blader.

Slå då glasen fulla i,
Bort med verldens bryderi,
Ängslan och nöden,
Och sjelfva döden!
Goda magar,
Glada dagar,
Blifve våra öden!

N:o 44.

Gamle bror Jockum, klang vid denna rågan!
Hur mår din täcka fru! - Hvaba?
Tackar ödmjukast för god efterfrågan,
Efter omständigheterna.
Ja, ja, ja, ja! jag må vist gråta. -
Kära bror Jockum lilla! - Innan kårt
Så blir all ting för mig en gåta;
Jag kan aldrig Mor förlåta. -
Strunt! tag dit glas, slå sorgen bort.

Hvad är det då som dig så hjertligt söker?
Posito litet kärleksgnabb. -
Nej, när på Nobis jag min pipa röker,
Måste jag höra jämt begabb.
En visar Jockums gamla panna
Skrattar i näfven, gluttar och ser ner,
Så at jag just, ja vid min kanna,
Just har lust den karln förbanna. -
Hå! bagatell, hvad är det mer!

Men à propos ä flera än den långa
Som vältra sig i din Paulun? -
Ja, Gunstig bror! de äro många, många
Fler än i bolstren finnas dun.
Gråten står mig i halsen broder. -
Hå, hå! hvad dricker du för sort? hå hå!
Häll på af dessa Viners floder. -
Snart jag står vid Charons roder -
Hå, Bagatell! drick du ändå.

Men säj, bror Jockum, plär hon ej dig klappa,
Ge dig en kyss när du går ut? -
Å, jo hon säjer: Pappa lilla Pappa,
Blif intet kall, tag din Surtout;
Skrufvar Peruken tätt kring öra;
Men, uti pannan har hon mycket gräl.
Kära bror, hvad skall jag göra? -
Med din Rörom såckret röra,
Dricka i botten och må väl.

N:o 45.

Om ödet mig skull' skicka
En skön och dugtig flicka, :||:
At med sitt pip och qval
Mit öma bröst bedra;

A a a a
Jag skull ej som andra göra,
Efter folkets sqvaller höra,
Den hänne ville röra,
Skull' mig betala bra.
Ha ha ha ha :||:
Den hänne ville röra
Skull' mig betala bra.

När hon gick ut til andra
Så skull' jag hemma vandra :||:
Emellan Skafferi och Källarsvaln, hvaba?
A a a a
Jag skull' intet bry min hjerna
Om den prydnad hon mig ärna,
Blott Bacchi saft och kärna,
Flöt i Buteljerna.
Ha ha ha ha :||:
Blott Bacchi saft och kärna
Flöt i Buteljerna.

Om hon mig sängen neka,
Ell' ut åt dörren peka, :||:
Det kosta kanske på – men Mor hon vill så ha.
A a a a
Om de främmande, kan hända,
Med Pistolerna upspända,
Mig kasta öfver ända,
Hvad skull' jag göra? hva?
Ha ha ha ha :||:
Mig kasta öfver ända
Hvad skull jag göra? hva?

Där kommer till exempel
En andlig man ur Tempel :||:
Som med en vördig min drar af sig handskarna;
A a a a
Som han är en man af värde,
Och jag trifs ej bland de lärde,
Så går jag mina färde
Och lämnar tofflorna.
Ha ha ha ha :||:
Så går jag mina färde
Och lämnar tofflorna.

Och sen af garnisonen
Kom den och den Baronen, :||:
Min hatt i fenstret såg, bland andra hattarna,
A a a a
Och jag skulle blott bejaka
At jag sofvit hos min maka,
Helt säkert jag mig staka,
Och stode Chapeau-bas.
Ha ha ha ha :||:
Helt säkert jag mig staka,
Och stode Chapeaubas.

En an gång kunde hända,
Jag ville hem åt vända, :||:
Och ljuset ännu brann emellan luckorna,
A a a a
At min Ängel börja spotta,
Mig båd' prygla och hundsfotta,
Och kanske ur sin potta
Gaf mig et cetera.
Ha ha ha ha :||:
Och kanske ur sin potta
Gaf mig et cetera.

Men säj på tro och ära,
Säj, kan man mer begära, :||:
Än at jag sjelf ser bort och håller ljusena,
A a a a
Sen när jag dem sjelf insöfver;
Kanske om jag då behöfver,
Knapt et glas vin blir öfver
För mitt besvär – hvaba?
Ha ha ha ha :||:
Knapt et glas vin blir öfver
För mit besvär – hvaba?

N:o 46.
MOLLBERG OCH CAMILLA,
BACCHANALISK PASTORAL;

Dedicerad til Herr Capitainen Dan. Kempensköld.

Un Roman, sans blesser les loix ni la coûtume,
peut conduire un Héros au dixième volume. Boileau.

M.	Hur du dig vänder, Och plirar och ler, Tankan du tänder Än längre ner. Foten är nätt, Gången är lätt, Ögonen blå, -
C.	Så!
M.	Och dina händer Mjuka och små.
	* * *
M.	Säj min Camilla, Säj ja eller nej! Hjertunge lilla! Vill du så säj? Damon han går I dina spår, Liksom en Skytt.
C.	Pytt! Er alt inbilla Är intet nytt.
	* * *
M.	Fritt Er förtreta Min nådiga Ni; Fruntimren heta, Och likså vi. Men mins ändå, Hur i en vrå Han kyste dig.
C.	Tig!
M.	Fåfängt at streta! Fölg nu med mig.
	* * *
M.	Tillåt mig fråga, Hvart ärnar hon sig? Glöm Damons låga, Och tänk på mig. Hvad innebär Knytet det där, Du med dig för?
C.	Smör. Och till full råga Fin mag-liqueur.
	* * *
C.	Mollberg, nej söta, Nej släpp min person; Jag går at möta Vår Celadon. Knytet är hans, Med pomerans, Löjor och nors, -
M.	Kors!
C.	Färska och blöta Ur hafvets fors.
	* * *
M.	Hvad det skull' smaka, på fisken en tår; Kom flaskan skaka, Låt den bli vår. Jag ligger här, Lägg du dig där Vill du så säj?
C.	Nej! Vår Damons maka Kniper du ej.
	* * *
M.	Om hon berömmes, Camilla, så mins, Fägringen gömmes Bäst som hon fins. Kärlekens qval I en Pocal Dränkes galant.
C.	Sant. Och trohet glömmes Vid glasets kant.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 47.

Bacchi Proclama.

Bacchus snyfta, gret och stamma
I Concursen där han satt,
Och sitt fluidum anamma
Ur sin fordna gyldne tratt,
Då vid tunnan
I skymunnan,
Stod en Nalle i sitt hörn.
Bacchus böd de bästa sorter
Öl och Porter
Åt sin Björn.
Hur han där glamma
Om ett och det samma,
Och rusta och damma
Med Björn;
Viste han sit Proclamma. :||:
 

* * *

Hur han bläddra, hur han tumma
Rådstu-Rättens Protocoll,
Fick han Debet i full summa,
Och i Credit netto Noll;
Hvad han ägde
Mindre vägde,
Än hans minsta hufvud hår.
Litet Bischoff stod i glaset,
Och kalaset
Slöts i år
Tunnan var rutten,
Och ölet i putten,
Och strunt hela tutten.
Gutår!
Och därmed slöts Bankrutten. :||:

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 48.

Bacchi Bouptekning.

November den femtonde dagen,
Et tusen sjuhundra och åttio tre,
Blef Bacchi Concurs företagen
Af samtlige Rådmän och Borgmästare,
Hos Mutter på Rostock vid bordet,
Så fromt vid den upgånde Soln;
Högädle Herr Preses tog ordet,
Och hängde sin Scharlakans kappa på stoln.

* * *

Kring rundeln af bordet utbreddes
Intekningar, Panter, Contracter och Köp.
Af Krögare, Krögare leddes,
Den ena han hicka, den andra han söp,
Den tredje placat liksom denna,
Han stod där med ögonen hop.
Notarien formera sin penna,
Men stack hänne miste i Krögarmors stop.

* * *

Herr Preses med skorpan i truten,
Och Lagboken bredvid sin Pontacs-Terrin,
Fant Rätten nu vara fullsuten,
Och Parten tilstäds på beramad termin;
Alt så med en sup han nu varna
Den nakna vår Bacchus på ed,
Gesundheit! i Ädle Lagfarna,
Sad Preses, och ragla med klubban på sned.

* * *

Bror Mollberg Curator ad litem,
Framräckte Patentet, och däri befans
I fast, en Ölkanna, och item
I löst, en Half ankare god Pomerans,
Som fast den fans redan utdrucken,
Togs up til sex daler Contant,
En dito Butelj något sprucken,
Som just til det högsta togs up til en slant.

* * *

Af klädes Persedlar als inga,
Förutan den väst däri Bacchus nu står.
Kling klang! ropa Preses, och klinga,
Det plagget i värde tolf öre; Gutår!
Och dessa nedkippade hasor,
Där tårna de hämta frisk luft,
Med öfriga paltor och trasor,
Kan intet värderas af menskligt förnuft.

* * *

Sålunda värderat och skrifvit,
Och ingen ting saknadt; hur sa' el hvaba?
Och som vi vid lagen förblifvit,
Så sjungom kamrater nu lustigt hurra!
Strunt i mina Björnars examen,
Er tjenare dricker er skål
Jag skänker Er lif och lekamen
Blott Punsch och Citroner förgylla vår bål.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 49.

Upskofs Utslag i Saken.

Som nu och emedan
Rätten funnit alla redan,
At Bacchi Parter
Tagit in så många qvarter,
At ej mer
Någon ser
Hvarken himmel, ny ell' nedan,
Alltså må
Saken då
Vila til och med til Fredan.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 50.

Parternes Inställelse på Proclama-dagen.

Parterna syns kring Bacchus så röder,
Domare sitta desamma som sist,
Hvar en sin arm på ölbägarn stöder,
Under templets förgylda list.
Du där längst in i vrån,
Hvad heter du min Son?
Hvad heter du min Son, som dig föder och göder?
Utterquist! jo, så heter jag Bröder.
Vivat, vivat Bror Utterquist!

* * *

Ni där Betjenter äldsta på Staten,
Hör är det fredag ell' torsdag i dag?
Nej dä ä måndag gissar kamraten.
Klang fri måndag och lustigt lag!
Du där med halfva skon,
Hvad heter du Patron?
Hvad heter du Patron, du som sköflar nu faten?
Jag heter W . . z och skumpar för maten,
Och Instantierna känner jag.

* * *

Uff! si den där med Pontac kring truten,
Kors hur han frögdas i flickornas famn!
Ä'ke det du, som pantat Surtouten
För vår Bacchus - Hvad är ditt namn?
Skrif skrifvare, nå skrif -
Ditt namn du usla lif? -
Ditt namn du usla lif? - Skuffa till'n och kör ut'en.
Mörtberg mitt namn, från Tullen förskuten,
Fordom Tullnär i Cimbritshamn.

* * *

Än då den där, Fullmägtig, ty värre,
För Mor på Wismar vid Danto Staket? -
Min Principal så väl som min Herre
Prima Regula juris vet.
Än namnet då? - Sitt ner. -
Det angår intet er. -
Den blånan under ögat, i pannan det ärre'. -
Bland Advocater, fast bland de smärre,
Lik som ni lik så tjock och fet.

* * *

Klang då gutår! lät klockorna klämta,
Domrarne jäspa och himlen är blå.
Ännu en bål med fluidum hämta;
Och lät parterna bara gå.
Hvart hän då med förlof? -
Ponera Castenhof;
Ponera vid en bål at där svettas och flämta. -
Aldeles rätt, och utan at skämta,
Sen en kall sup där åfvan på.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 51.

Parternes Uprop och Edgång i Concursen.

Utterquist - Ja!
Mörtberg Hur sa?
Och du Bror W . . z räck alla fingrarna,
Tummen på glaset - Klang J Bacchi män.
Skranket igen.
Närmre min vän.
Läs nu efter mej som det vore pränt.
Gaf han er
Något mer?
Inte mer än tolf procent. :||:
Klang Utterquist!
Tack bror för sist;
Hvad har du borgat? Huru stor är summan Mörtberg?
Intet så stor,
Blott et par Skor,
Som han söp opp i höstas tror jag mest;
Item en Rock, dito en Väst,
Dito et par Byxor som skifta i grått.
Det var godt;
Fyll ditt mått,
Och var nögder med din lott. :||:

* * *

Du med grå rock
Hjulbent och tjock.
Tungfotad jämt och pirrögd som en bock,
Släpp fram Bror W . . z med Documenterna.
Klang det var bra!
Vivat! hurra!
Tummen uppå glaset, läs efter mej.
Hvad vill du
Säja nu,
Huru stor är fordran säj? :||:
Jo, alt i hop
Är för et stop
Bästa Sötkummil och en bål med Pomeranser,
Dito en Kjol,
Noch en Fiol,
Dito en Stubb i trasor lapp på lapp,
Item en käpp, dito en Knapp,
Dito et par Lakan som skifta i grönt.
Det var skönt!
Nu du rönt,
Hur vår Bacchus dig har krönt. :||:

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 52.

Protocollernes Justering i Concursen.

Närvarande vid fluidum,
I Rättens stora rum,
Högädle Preses Bacchi vän!
Drick om igen,
Så Rättens respective män,
Och så Notarien,
Kämnären just den där, ja den,
Primarien.
Bjud parterna
I glasen ta,
Och Domar-klockan rör.
Nu Protocollet parten för
Justeras bör. :||:

* * *

Uplästes hvad i denna tvist
Anförts af Utterquist:
Hur han ej mer än han bekänt,
Fått tolf procent.
Sen hur han tuskat, hur han länt,
Och krånglat excellent,
På Bacchus et par skor förtjent.
Så där omtränt,
Vidkänt - ja visst.
Klang Utterquist!
Stig opp och gör så här. *)
Hvad Protocollet innebär
Justeradt är. :||:

* * *

Hvad anbelangar W . . zens stop,
Ren lögn är alt ihop;
Han sjelf utklunkat där han står,
Hvar enda tår,
Sötkummil sa du, du ditt får,
Väl sämre i dig går.
Du plundrar Bacchus än et år
Om du förmår
Vidkänt - och sant.
Bror W . . z, charmant!
En kallsup, klang mon cher!
Ditt Protocoll och ditt besvär,
Justerat är. :||:

* * *

Notarien anbefaltes sen,
At leda Bacchi män
Längst fram til Rättens stora Bål
Och Högtids prål,
Til andra glada göromål,
Til Fröjas dans och skrål.
Drick ropar Preses, drick en skål
Ur denna Bål:
Hvad ögat rör,
Hvad sällhet gör,
Och hjertat ömt begär!
Vårt Protocoll nu ungefär
Justerat är. :||:

*) Här tömdes glasen.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 53.

Särskildt Votum af Rådman Christ. Wingmark.

Som af Handlingarne, Bröder,
Syns hur intricat
Brodren W . . z sin fordran stöder
Blott på prat,
Och nu alldenstund som saken
Är så delicat,
At man näpplig funnit maken
Surrogat;
Alt så
Får gå
Med alt ihop til Kungs;
Och vivat Bacchi göromål!
Men ach!
Mer Rack
Och Pontac i vår bål
Se här et glas med rågadt mål.

* * *

Såleds meo voto, mera
Stadgar ej vår lag;
Lätt då Bacchus få cedera,
Så gör jag,
Den som intet har Contanter,
Må, om han är svag,
Borga fritt på ur och panter.
Vin i dag!
Men du,
Hör nu,
Din skål vid glaset sjungs,
Och vivat Bacchus Vinets Far!
Men känn,
Min vän,
Den Punschen han är rar;
Se här en saft så varm och klar,
Således meo voto, mera
Stadgar ej vår lag;
Låt då Bacchus få cedera,
Så gör jag.

HANDLINGAR RÖRANDE
BACCHI CONCURS.

N:o 54.

Rådstu-Rättens Voterings Protocoll och sluteliga
Utslag i Concurs-Tvisten emellan Bacchus
och des Borgenärer.

I närvarande Parter,
Som i Concursen äga rätt och talan,
Som med dom och lagfarter
Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan;
Ingen invändning mer at göra,
Quæstio an? är nu denna,
At vi prompt, som vi alla böra,
Fri vår Bacchus bekänna.
Lef vår Broder,
Vår Bacchus fri,
Så fri som vi!
Hvad säger ni?
Oui, oui.
Låtom oss nu vara glada,
I hans varma floder bada,

Hvar med sin flicka,
Hvar i sin ficka
Hafva något i.
* * *

I anledning af saken,
Så är nu bara sjelfva hufvud frågan,
Om Herr Preses är vaken,
Och om han uti dryckjom har förmågan,
At han dommen ej annan målar
Än lagstiftaren menar,
Eller om han för några Bålar
Sig med Parten förenar.
Ja! skrek Mörtberg,
Hej fylleri!
Det må så bli,
Släpp Bacchus fri,
Och häll uti.
Låtom oss i nya Bålar
Se hur morgonstjernan strålar.

Klang Creditorer!
Klang Debitorer!
Klang hvad sägen J?
* * *

I anledning af lagen,
Och Rättgångs Balkens tjugufemte mening,
Bör ske uprop på dagen,
Jämt fjorton dagar mellan hvar förening.
Paragraphen är ren och tydlig,
Hur du bläddrar och söker;
Medlertid märk nu huru prydlig
Bålen sqvalpar och röker.
Ja! skrek W . . zen,
Nå fan fari
Filuteri
Och Vingleri!
Hur ska det bli?
Huru går nu med Crediten?
Strunt, sa Bacchus, i den sk . . . n

Den är i putten,
Strunt i hela tutten.
Men hvad sägen J?
* * *

I anledning af detta
Och meo voto, falli ralli ralla,
Ropa W . . zen med rätta,
Bär hit en dugtig kallsup Uddevalla. -
Hvad är sen ditt petitum Broder,
Vill du ha oss at gråta?
Eller vill du i vinets floder
Nu vår broder förlåta?
Nej! skrek W . . zen,
Platt intet, nej;
Det händer ej,
Och huru hej! -
Men kära säj
Har ni något mer att bjuda?
Klang! jag gapar som en ruda;

Safterna klarna.
Ädle Lagfarna,
Säj, hvad säjen J?
* * *

I anledning af bristen,
Så finna vi vår Bacchus bör cedera.
Glaset tomt, Tunnan gisten,
Och ingen droppa fins i Bålen mera;
På ny räkning vår Bacchus borgar,
Och vi borga tilbaka,
Ur hans kittlar och ur hans korgar,
Bästa drufvor som smaka.
Rigtigt, Rigtigt!
Och ny Credit,
Och ny Debit;
Bär bara hit,
båd rum och sprit.
Lät oss våga hvad vi kunna
At uphjelpa Bacchi tunna,

Töm alla måtten
Rent uti botten.
Men hvad sägen J?
* * *

J närvarande Parter,
Som i Concursen äga rätt och talan,
Som med dom och lagfarter
Knippt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan;
Ingen invändning mer at göra,
Quæstio an? är nu den denna;
At vi prompt, som vi alla böra,
Fri vår Bacchus bekänna.

N:o 55
BAGGENS-GATAN.

Mollberg höll flaskan och Bredström satt mitt emot i dörrn,
Klädd i sin randiga hemväfda råck och väst;
Klacka en toffel, små pigorna nicka i hvart hörn,
Gubben han nicka och gräla med pryl och läst.
Utan för Bod-dörrn, min Bror,
På luckan himmelsblå och grann,
Vändes två målade skor
Emot hvarann;
I en grå och sprucken sky
Står en stöfvel stolt och spänd,
Underst syns en toffel vänd,
Vänder åt Bollhus gränd.
Mollberg ropa, skål mina dufvor okänd och känd,
Grek, Turkinna, Tatterska och Morjan!
Mot min flaska och mot skinn-förklä kring min länd
Astrilds pilar blänka som rödt saffjan.

* * *

Bredström klacklappa en stöfvel och än han smorde skon,
Karfva sin rulle, sjöng visor kring hela plan;
Där bor, sjöng Bredström, den tjocka Malena bred i ron,
Hon med rägnkappan och trasiga farbolan,
Hon Malena du vet,
Med Chirandollerna, - hva ba?
Breder i gumpen och fet -
Bor hon där? ja.
Har hon lika vacker hy?
Nej nu är hon ful och grå,
Hännes vackra ögon blå
Kunna ej mer förmå;
Där mitt öfver, högt öfver porten, ser du då?
Där bo flickor ända högt upp i vind,
I hvar säng så flissa och rasa två och två,
Under sång och kyssar på mund och kind.

* * *

A-p-pel-bomskan, - Nå stamma din hund, säj rigtigt ut -
Bo, bo, bo, bor hon där? - Ja, där står hon i dörrn,
Prydd med plumager, blå krage och grå Camlotts surtout.
Skörtena flägta med sniljor i alla hörn;
Toffeln framskjuter sin tipp,
Så hög röd som det röda lack,
Nedvikt, updragen på kipp,
Med snö-hvit klack;
Parasollen grön och ny,
Fladdrar stolt i Nymphens hand,
Förklä, bröstlapp, flor och band
Jämkar hon litet grand
Baktil göms den ljusbruna luggen ofta ibland
I en gammal urblekter Phaeton,
Fram i fronten glittrar en blomma, där en rand
Af små perlor framtittar någon gång.

* * *

Få, få, få, fåfängt at slippa i köket in. - Å jo,
Klappa på luckan och hosta och bulta på;
Katten i spisen han jamar och krafsar med sin klo;
Vist ä hon hemma, ja det ä hon, posito
Hör på Fidella i fälln,
Hon skäller uti canapén,
Vist ä hon hemma Mamselln,
Å längesen.
Här ä intet annat råd,
Bulta på och namnet säj,
Släpp bror Wingmark in och mej,
Söta min lilla nåd.
Lät upp dörren, här kommer nu ett herrebåd,
Si min sköna, här ä min hand och din;
Agta kjorteln, si hur han fladdrar i hvar våd;
Släck ut ljuset, nu ä min Lotta min.

N:o 56
Nota Bene

När jag har en plåt att dricka,
nota bene gott renskt vin,
och därtill en vacker flicka
nota bene som är min;
är jag nöjd av hjärtans grund,
nota bene blott en stund.

Ja vår tid är alltför härlig,
nota bene lite svår,
ovän uppå blod begärlig,
och förtjänsten slagen går,
mången tror sig fri och säll,
nota bene bagatell!

Lät då allt sin cirkel löpa,
men dock nota bene håll;
ålderdomen ej må stöpa
om mitt sköna till ett troll.
Vin och skönhet mig upprör,
nota bene tills jag dör.

N:o 57.
BACCHI BÖNE OCH SENTENTIE BOK,
DEN STIRRANDE FÖRSAMLINGEN
TIL TRÖST OCH STYRKO.

Chor.	Sjung och läs nu Bacchi böner, Se det våta Titelblad, Där han tröstar sina söner, Och gör en bedrövad glad. Läs då min granne; hör klockorna gå; Sjungom då alla båd stora och små, Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Kära Bacchus hjelp min maga, Gif mig min beskärda del Lät en sup mig ej försvaga, Lät min hjerne ha sitt spel, Gör mig förnöjder til vatten och land, Tag du min granne nu bok uti hand. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Mig från törstig granne agta, Som vil titta i min bok, Lär mig sjunga tyst och sagta, Under verldens tunga ok, Lär mig förglömma båd sorger och qval Och i dig Bacchus blott hafva mit val. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Fader Bacchus om så händer, At ditt barn ej mer förmår, Men på gator, torg och gränder, Som en skugga går och står; Värdes du barnet då sjelf til dig ta, Och til friskt vatten det leda och dra. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Lät mig ställa så min vandel, At jag altid har contant, Intet tappa på min handel, Fast jag dricka skull' bastant, Intet bli surögd och trumpen och tvär, Intet, min Bacchus, bli tokug och kär. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Laga at när vinet tryter, Jag ej sticken blir och arg, Ej mot värden mig förbryter, Intet snålas som en varg, Lär mig at hedra värdinna och värd, Skönt jag vor nykter och maten förtärd. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Gif mig tålamod at vänta, Tils man slagit för mig i, Låt sen mina ögon pränta Hjertats ro i fylleri. Granne var lustig och munter och kär, Tiden och lyckan förglömma vi här. Gutår! Gutår!
	* * *
Chor.	Sen som jag fått alt fullkomna, Frisk som blomman i sin fröjd, Så lät mig då sagta somna Väl otorstig och förnöjd, Låter oss bedja som Bacchus oss lärt, Lefve då alt hvad som hjertat har kärt! Gutår! Gutår!

N:o 58.
STADSHAGEN,

Pastoral,
Dedicerad til Herr Grosshandl. Eric Noer.

Nej fåfängt! hvart jag ser,
Ej minsta Nymph ger ögat ro;
Om ej i grus och ler
En klacklapp af en sko.	Fin.
Ej visar mig en täck Bergere
Sin fot i språnget blyg.
Hvad ser jag? Toffeln ligger där
Förutan öfvertyg.	D.C.
* * *
Fast Soln hvart tak förgylt,
Vid tusen Foglars morgonsång,
Syns ändå ingen skylt
På minsta Krögar-Stång.	Fin.
Ach hade Fredman blott förlag,
Sågs här i hvart et hörn
En målad kanna med beslag,
Och på dess lock en örn.	D.C.
* * *
Ja! hvart jag vänder mig,
Emellan gropar, kärr och dy,
Förvillad är min stig,
Och alla Nympher fly.	Fin.
Hvem hör min sång från denna sten,
På en så sumpig plan?
Blott Skatan på den torra gren,
Och Kråkan där i gran.	D.C.
* * *
Syns åkrens gyldne prål
Nedbugnande vid vädrens sus?
Hörs Skördemännens skrål
Bland lior, glas och krus?	Fin.
Nej fåfängt söks en stackad vålm,
Och ingen Lyra hörs,
Fast vägen bär til Drottningholm,
Dit Sång-Gudinnan körs.	D.C.
* * *
Nej vid min klagoton,
Jag Bromsars trumpna mummel hör;
På klippan råmar Kon,
Och Tjuren nedanför.	Fin.
Vid gärdsgårds-grindens brutna led
Sig Hästen, stielpt så matt,
Där den som nyss så modig red,
Nu snarkar utan hatt.	D.C.
* * *
Hvad sqvalpning i hvart stig!
Tallkottar, stickor, ris och barr!
Där Ufven grufvar sig
Vid gamla Stammars knarr.	Fin.
Ej plockar Herdens trogna hand
Åt lilla sin Jeanette,
Ur dessa tufvors sqvalp och sand,
En enda Bröst-Bouquett.	D.C.
* * *
Så sitte länge hin
Här törstande, och intet jag!
Gladt hjerta och godt vin
Är lifvets sammandrag.	Fin.
Du som från släp och gräl och tvång
Til Bacchi Vinpräss går,
Sjung här din rätta frihets sång,
Ditt glas islagit står.	D.C.

N:o 59
Har du något i flaskan kvar?

Har du något i flaskan kvar?
Hurra, så lät oss då lustiga supa!
Har du något i flaskan kvar,
kära far!
Häll då i glaset för envar,
häll kära far, häll kära far;
lät det då rinna medan du har.
Håll kära far, håll kära far;
nog av denna spiritus, för vår torstiga strupa.
Klinga, gubbar, glas mot glas,
lät oss då leva medan vi kunna,
lät oss friskt om kransen dras,
rida med Bacchus på tunna.
Sitter du trumpen, vankas det stryk;
Aj aj aj aj, aj aj aj aj.
Sitter du blyger, ränn då och ryk!
Aj aj aj aj, aj aj aj aj.
Drick i botten som en karl,
värden han vill oss det unna.

N:o 61.
TIL BUTELJEN.

Se god dag min vän, min frände,
Se Buteljen, menar jag;
Aldrig bättre vän jag kände;
Var välkommen i vårt lag.

Gutår! :||:
Blif hos oss i dag. :||:

* * *

Hur står til min vän med Eder,
Alt för gladlynt synes du,
Complimenter bort jag beder,
Låt oss vackert kyssas nu.

Gutår! :||:
Låt oss kyssas nu. :||:

* * *

Hvarfrån kommer du min frände,
Ifrån Mosel eller Rhen?
Från Bordeaux ell' verldsens ände?
Lika godt, du är ej klen.

Gutår! :||:
Godt, du är ej klen. :||:

* * *

Länge väntat har min strupa
Uppå dig min gamla vän,
Res nu neder hufvudstupa,
Men kom aldrig mer igen.

Gutår! :||:
Kom ej mer igen. :||:
* * *
Nå så drickom, friska bussar,
Hej courage! håll god min;
Lät man halsarna bli slussar,
Där nu vinet seglar in.
Gutår! :||:
Vinet seglar in. :||:

* * *

Himmel tack för mund och maga,
Men jag orkar intet mer,
Mina krafter de aftaga,
Glaset jag ej mera ser.

Gutår! :||:
Jag ej mera ser.:||:

* * *

Skicka Gubbar efter Prästen,
Jag mitt testamente gör,
Dock jag måste dricka resten,
At jag intet törstig dör.

Gutår! :||:
Intet törstig dör. :||:

N:o 62.

Aldrig et ord!
För ta mej tusand! Bänkar och Bord
Och Solar och Månar och Himmel och Jord
Sku darra
Och knarra
För mig om min vrede blir spord.
Vet du väl kar
At ta mej tusand! Turk och Tartar,
Hin Håles Fru Mamma, Beelzebubs Far
Mig nånsin förskräcker så länge buteljen jag har.
Hin och hans Guffar!
Puffar,
Knuffar,
Skuffar
Rägna de sku i Calas.
Väggmellan :||:
Om du ej tömmer ditt glas.
* * *
Öpna din trut,
För ta mej tusand! smäller til slut;
Buteljen för skallen så vettet går ut.
Låt rinna,
Besinna,
At Bacchus han tål intet prut.
Hatten på sned,
Til höger, vänster, bakfram, må ske;
Och rocken utaf så at alla må se
Hur Bacchus vår fader oss biktar liksom en Abbé.
Alla i västen,
Gästen,
Prästen,
Resten,
Sku dricka om i calas.
Väggmellan :||:
Om du ej tömmer ditt glas.

N:o 63
Mäster Petrus från det helga höga

Mäster Petrus från det helga höga,
med kalott och långa raka hår,
himlar sig, och för ett nådigt öga
dundrar, och uti ett bräde slår;
med sin vita näsduk han sig torkar;
Gud vet hur han orkar
rusta så med fan.
Pusta vackert kära far och vila,
satatn lär ej ila
för en bondkaplan.

Nej herr Pehr, den mödan intet räntar,
se ert timglas andra gången tömt;
kålen står på bordet, supen väntar;
har ni väl ert kära ölstop glömt?
Torka vackert svetten utav kragen,
trött om högtidsdagen,
efter gammalt lag. -
Petrus hunnit första delen bara,
resten lät han vara
till en annan dag.

N:o 64
Haga

Dedicieras till herr capitainen Kjerstein

Fjäril vingad syns på Haga,
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.

Vad gudomligt lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.

N:o 65
Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim,
i anledning av Konungens resa till Ryssland, år 1777

Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren blandar sin bölja,
gråtögd och yr, beklämd och försagd att icke min Konung få följa,
följa det folk som pryder hans köl, bland båtsmänner klänga i tågen;
än vid mitt glas besjunga hans flagg, än le åt den brusande vågen;
än vid dess lugn, dess skvalpning och fläkt, Monarken till välgång och lycka,
stränga mitt spel, beundra hans färd, och ögat med tårar besmycka.
Uppå ett skrov, kullvältrat och stjälpt, som bugnar av buller och slammer,
skuffad och trängd av gubbar och barn, gesäller, mamseller, madamer,
står jag på tå med kikarn i hand, och suckar vid blixt av kanoner,
ser huru Neptun i glittrande språng framkallar de nakna tritoner,
som ur sitt skum med fladdrande hår uppstiga på tusende ställen.
Vattnet så klart i rinnande sorl försilvrar de mörkgröna fjällen;
armarna knytas med löjen och skratt, de stimmar, de dansa, de kriga,
flyta i ring med rygg emot rygg, som somliga buga och niga.
Andra igen ur blomstrande kärl utösa de vackraste floder,
blåsa i horn så väldiga skall, att roddarne släppa sitt roder;
tills i ett svalg, helt tätt vid varann de pumpa och dyka i vågen,
höja sig upp och spruta en rymd, som sköljer båd' master och tågen.
Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor på marken;
Pan sträcker ut sitt grönskande valv; Diana hon hälsar Monarken;
valthornet höres vid gastarnes sång, som mumla och tumla i botten,
sprutande upp en vattukolumn, av fruktan och bävan för skotten.
Holmar och skär i ljusblåa fält ett Tyrus för ögat utbreder,
där än ett skepp, än en båt, än en sump framlodar i bukter och leder.
Fåglen i skyn med kvittrande näbb till lovsång bereder sin tunga;
Ankor och gäss kring bryggor och skrank på vågorna flaxa och gunga.
Flaggornas fläkt förvillar min syn bland masters oändliga skara;
ryss och spanjor, holländare, grek och engelsman skotten besvara.
Stränderne prydas med tusende liv, som skimra av färgor och ränder,
lika den rand, det brokiga prål, då regnbågen stormen avvänder.
Brantaste berg förvandlas i fält, där Fröja med hela sin skara
sitter förnäm, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell' svara,
lutar sig fram, betraktar så ömt den glimmande slupen i fåren,
där med sitt skärp hon roddaren ser kringvälva den glittrande åren;
skvalpar en dryck av mandel och mjölk, tills äntlig det blixtrar vid skotten,
då hon bestört ser Konungen ombord, och orkar ej dricka i botten.
Allting är glatt, allt andas så fritt, och solen i molnena glimmar,
tills i en blink båd' mörker och kval förändra de ljuvliga timmar.
Spädaste nymf, med kläde i hand, hon viftar och niger och gråter,
frågar så ömt, oskyldigt och gott: När kommer vår Konung väl åter?
Syster och bror i fallvalk och kolt, på marken de stimma och kriga,
Kungen han far; de brista i gråt; föräldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn upplyfter på armen och frågar:
Ser du vår Kung, nu reser han bort. Gud vet vad mitt hjärta så plågar.
Ser du hans skepp? Där glimmar hans vakt; där blåser hans mäktiga flagga;
mins vad du sett; sov sött på min arm; rättnu skall jag bädda din vagga;
tag mig i hand, omfamna mitt bröst. - Så vandrar hon bort och försvinner;
vandrar förbi en krympling på bron; var ådra med mildhet nu rinner;
mild ur sin pung sin endaste skärv hon räcker den usle som klagar;
firar en dag så dyrbar och öm; den hjärtat Regenten behagar.
Åter en ann' utarmad och blek han höjer sig upp på sin krycka,
svingar sin hatt, ser bestört uppåt skyn, och ropar: Gud give Dig lycka!
Rik och förnäm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
vänder sig bort och tränger sig fram bland folket, med hatten för pannan,
råkar sin vän och hälsar bestört, tills båda de hälsa och stanna,
taga varann uppriktigt i famn, med tårar sin önskan besanna.
Somliga gå under yrsel och sång, begrunda vart vimplarna fläkta;
åter en flock på säten vid bron av kvalm och bekymmer försmäkta;
andra igen, med gnäggande spann, sig långt utom vagnarna luta,
vifta med flor, solfjädrar och löv, när båtsmännen hurra och skjuta.
Hästen han yvs med fläktande man, det gnistrar om fötter och länder,
när vid ett dån av pukornas klang, det flytande slottet sig vänder.
Schröderheim, nej, jag orkar ej mer den saknad och längtan avmåla,
som i vår stad gör gladaste bygd så ängslig och mörk som en håla.
Därföre, Bror, så går jag min väg dit gudarna vilja mig föra,
virkar mitt nät, tar bössa i hand, och kastar min lyra - må göra;
vandrar min väg långt bort till ett torp, att skogens gudinna besöka:
stolt av min hand dess altare skall med vildbråd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min dräkt? Säj mig, är jag värdig Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt, på denna min blodiga bana?
Hängslet av taft, guldblandat och grönt, är fästat så hårt som en sena;
prydd med en plym på min kullriga hatt vill jag mandom och vällust förena.
Schröderheim, hör du; hörde du nu, huru ljuvt valthornen de klinga?
Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot hararne springa;
luften är sval, i stillhet och lugn de grönskande ängarne pråla;
skällorna höres på getter och lamm, och tjurarna flämta och vråla.
Ned i en däld ett vallhjon med horn hon tutar och boskapen vårdar,
som på en äng långhalsiga stå. och koxa åt stugor och gårdar.
Där skull' du se en vallkulla täck fullmjölka sin bonade stäva,
under det kon med slingrande svan vill bromsar och myggor förkväva.
Där går en vagn med dammande hjul, där rider en Marjo allena.
Full på ett klöv en bonde i sömn vill ingen sin kosa förmena.
Men vid en knut en prålande skylt för ögonen börjar att glimma;
där ligga lass kullstjälpta i sand, och hästarna stå utan grimma.
Torpet nu syns bland skuggrika trän, av aspar och lönnar och alar,
inom vars hägn en rinnande bäck försvinner i vikar och dalar.
Redan jag ser ett bord mot en vägg, där torparen sitter med hatten,
under en gök som gal i ett ur, tätt utmed en kruka med vatten;
bryner en kniv på en skoklack och skär en hjulpinne nätt av en sticka,
dricker en gång, lyfter hatten och ler, och bjuder mig också att dricka.
Rummet är prytt med tavlor och språk, mångfärgade, röda och gula;
Saul med ett spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
Här vid en säng med tofsar av garn en gungande vagga arbetar,
där på en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar,
stavar en rad på registret med sång, fast tonerna falla sig hesa;
ber för vår Kung andäktigt och fromt, och önskar hans lyckliga resa.
Full på en stol med piskan i hande en bonde han gnolar ett kväde;
nickar så gott vid Konungens skål, berömmer sitt härliga säde;
tittar ibland åt fönstret och glor, betraktar båd' stjärnor och måne;
lovar god vind, sen pekar med hand var Åbo det ligger i Skåne.
Hållkarlen lyss och rensar sin nubb, förbannar sitt fnöske och flinta;
men med en suck av hjärtat till skyn han följer de redliga sinta,
smackar så gott, utpustar en rök , och menar, om gudarne vaka,
att, med Guds hjälp, till jul eller så vår nådige Kung är tillbaka.
Åter en käring båd' skrynklig och brun hon vrider en härvel och nystar;
gnabbas med en som står vid en spis och mjölken i kittelen ystar;
gissa, i år, som kornet är rikt och axena frodiga bugna,
att få sin säd förvandlad i drank, och önskar att vädrena lugna.
En med en tång de glödande kol kring fräsande bräddarna makar;
men bäst hon står, hon niger och ber för den henners hydda bevakar;
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål, och nämner sin Konung med smärta.
Därföre märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjärta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skålen förlustar mitt sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa här inne.
Käringar och barn, skjutsbönder en svärm. hållkarlar, förlupna gesäller
taga i ring; men skytten går bort, och knapps uti bergena smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär, och några små vipor i taskan.
Elis, god natt! Jag dricker din skål till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
leve vår Kung, så älskad och stor! Farväl! Se där har du min lyra.

Månan tändes, dundren ljunga,
under vimplars blåst och prål;
och de mörkas jullar gunga,
under folkets glada skrål.
Corno. - - - - -
Hurra, vår Konungs skål!
Sväng hattarna.
Hurra!
Hurra, i rågat mål!
Vår Konungs skål, vår Konungs skål!