Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På gamla dagar. Efterspel i en akt, af Johan Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ GAMLA DAGAR.
235
Alfhild (sakta till Fanny).
Ack, säg, hur ska vi reda denna härfva?
Gubben.
Tror man, att skådespelarn jag föraktar?
För sådan dumhet jag mig visligt aktar.
Nej, se på mig! Hur stolt jag mig betraktar,
En konstens lifdrabant från forna dar,
Men en martyr, som ryckt sig lös från bålet,
Förrän han offerknifven smakat har.
Långt bättre fly än flys — till sist blir målet
För konstnärns sträfvan, om han konstnär var.
Fanny.
Hur åren dock ha bytt till frost och köld
All glöd hos unga Axel Wapensköld!
Gubben.
Ja, »det ska’ syster säga.» Ack, hvem vet,
Hur ungdomselden än härinom brinner,
Fast jag min yttre kraft förlamad finner?
Hvem känner skådespelarns hemlighet,
En kroppens eller själens djupa smärta,
Just som han måste le af alt sitt hjerta;
Sin egen känsla rår han knappast om,
Blott om de falske, som han tvingas spela,
Och det är mycken fråga på det hela,
Om sminket någon, gång ej vilse kom
Och genom hudens porer trängde in
Långt djupare än blott uti hans skinn.
Hans framgång föder högmod, högmod närer
Den leda afunden, som frodas i
Sin dyjord af förtal, lycksökeri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
