- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
135

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Inkvisitorn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Suenonius skyndade ut. Länsmannen nöjde sig med
att från ett fönster åskåda uppträdet.

Ingrid hade kommit för att tala förtroligt med sin
själasörjare och för honom förtälja sin lefnads händelser.
Hon ville med skäl tala till hans förstånd, med böner till
hans hjärta, för att skingra de misstankar han hyste mot
henne och beveka honom afstå från de förföljelser, hvilka
hon blott allt för riktigt anade som förestående. Hon
hade medfört sin Elin, emedan hon visste, att en sörjande
mor ej kan framställa en mer hjärtgripande bön än att
visa på sitt barn.

Med ena handen stödd på sin staf, med den andra
hvilande i dotterns, närmade hon sig med ödmjuk, men
värdig och ädel hållning. Och vid hennes sida gick Elin,
blek och bedjande.

Ladugårdspigan, som var sysselsatt på gårdsplanen
med att mjölka Stjärna, tog vid åsynen af de kommande
till flykten.

Men Ingrid och Elin hade ej hunnit fram till trappan,
förrän Suenonius upphof sin stämma och utöste
öfver deras hufvud vredens glödande skålar.

Ingrid ville tala, men Suenonius öfverröstade henne.
Hon var färdig att digna under hans förbannelser och den
fasa hon kände i sin själ; men då hon höjde blicken mot
himmelen och såg tecknet af Guds allestädesnärvaro utbreda
sig öfver henne och hela jordens rund, andades hon lättare.
Och sedan hon höjt blicken mot höjden, lät hon den ej
sjunka, så länge prästen ännu fortfor med sina förbannelser.

Men Elin hade knäböjt i snön och dolt sitt hufvud
i vecken af sin mors klädning.

På detta uppträde föllo solens sista rosenfärgade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free