Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en dörr, som vill öppna sig och mottaga dem
som gäster?
– Jag har funnit bådadera. Lätten nu edra hjärtan!
Elin, låt mig se en glädjestråle i dina ögon! Allt
skall med Guds hjälp få en lycklig utgång ... Nej,
nej, fortfor han, då Ingrid, hvars hela varelse
plötsligt fått nytt lif genom denna oväntade
förhoppning, gjorde en rörelse, såsom om hon velat
kasta sig till hans fötter, – inga tacksägelser,
förrän vi lyckligt sammanträffat i den fristad, som
väntar er! Först då kan jag mottaga dem.
Men fastän Adolf hejdade denna yttring af Ingrids
öfversvallande tacksamhet, gjorde han intet motstånd,
då Elin fattade hans hand och förde den till sina
läppar. Han tvärtom lutade sig ned och slöt henne
till sitt bröst.
– Elin, sade han, – hvad jag gör för dig, gör jag
för min egen sällhet.
I detta ögonblick tyckte sig Ingrid, hvars blick
tillfälligtvis riktades mot det ena fönstret,
urskilja dragen af ett ansikte, som tryckt sig tätt
intill rutan.
– Någon är utanför och ser hit in, sade hon.
– Hvar? frågade Adolf.
– Där! ... Ingrid pekade mot fönstret. Men i samma
stund försvann ansiktet. Adolf skyndade ut, gick ett
slag kring kojan, men upptäckte ingen. Skogen stod
på ena sidan så nära intill kojan, att man endast
behöfde taga några steg för att vara dold af hans mörker.
Med kännedom af den rädsla, det vidskepliga folket
hyste för att nalkas detta ställe, framför allt
sedan skymningen inbrutit, kunde Adolf lugna sig med
den sannolika förmodan, att Ingrids ögon gjort sig
skyldiga till en synvilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
