Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nå väl? Har du sett spöken?
– Ack, jag eller rättare Petrus har väl rönt hvad
som värre är. Jag riktigt grufvar mig ...
– Du gör mig nyfiken, sade Maria något lifligare. – Hvad har händt?
– Hvem kunde trott det om herr Adolf! fortfor Johanna
och sammanknäppte händerna till tecken af sin häpnad.
– Adolf? upprepade Maria häftigt och fäste sin
dunkla blick på kammarjungfrun. – Berätta! ... Skynda dig!
– Tyst, tala icke så högt, kära fröken! bad Johanna
ängsligt. – Lagmannen kunde höra oss ... Han sofver
nu så litet om nätterna ... När gikten släpper honom,
går han fram och tillbaka genom rummen ... Jag hörde
nyss ljudet af hans tofflor här näst intill ...
– Men berätta då! utbrast Maria, omedveten om den
häftighet hon förrådde, och kramade hårdt Johannas arm.
Johanna började nu en berättelse, hvars längd obeskrifligt
pinade Maria, ehuru den var gjord i ett så kort
sammandrag, som kammarjungfruns herravälde öfver ord
och tankar kunde åstadkomma. När hon hunnit till det
ögonblick, då de båda älskande upptäckte Adolf på landsvägen,
hade Marias otålighet stigit till sin höjdpunkt.
– Så snart vi sågo honom, fortfor Jobanna hviskande, – sade
jag till Petrus: Skynda dig efter honom och se,
hvart han går! Jag är så grufligt nyfiken och vill nödvändigt
veta det ...
– Du nämnde väl icke, att någon annan än du ...
– Nej, kära fröken, afbröt henne Johanna och sänkte
sina ögon för Marias forskande blick, – jag måtte väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
