Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har sett dig återvända från en nattlig utflykt ... jag har
sett en karl smyga genom trädgården ... Du är en skamfläck
för mitt ärbara hus och skall i morgon härifrån.
– Nådige lagman ... Johanna kunde icke säga mer; hon brast i tårar.
Men lagmannen vände sig från henne och fäste sin
skarpa blick på Maria.
– Är du sjuk, mitt barn, eller hvad vållar dina
tårar? sporde han i något mildare ton.
Maria kastade lockarne tillbaka, visade sin farbroder
en stolt panna och svarade utan betänkande:
– Jag är icke sjuk, utan jag har gråtit af sorg
öfver en olycka, som säkerligen skall falla tyngre på ert
hjärta, farbroder, än på mitt. Men först må jag till Johannas
ursäkt säga, att hennes gång skedde på min önskan.
Ty allt sedan det svåra ovädret, då jag var nära
att omkomma, har jag hört, att er son gjort hemliga
kvällvandringar, och misstänkt, att de gällde den gudlösa
Ingrid och hennes dotter...
– Hvad säger du, Maria? utbrast lagman Johan och
höll på att släppa ljuset, som han höll i handen.
– Ja, nådige herre, så är det, inföll Johanna, som
nu fått nytt mod genom den vändning fröken Maria gifvit saken.
– Tig du och gå till din kammare! sade lagman
Johan, men då Johanna ännu dröjde, i akt och mening
att blidka sin husbonde och tala för sin oskuld, tillade
han:
– Om du är oskyldig, så lägg icke mina hårda ord
på sinnet! Men gå, ty jag vill vara ensam med fröken.
Johanna neg, skickade Maria en tacksam blick för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
