Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undsättningen och aflägsnade sig, glad att hafva för så
godt köp undsluppit den hotande stormen.
Lagman Johan satte ljusstaken på bordet och tog
plats på en stol midt emot Maria. Hans skarpa anletsdrag
uttryckte häpnad, han förde handen öfver sina gråa
lockar, såsom om han velat afvärja ett slag, riktadt mot
hans hufvud, och hans blick hvilade med ängslan på den
unga flickans läppar.
Maria hade hastigt återvunnit sin fattning. Det brann
i hennes stora mörka ögon någonting liknande segerfröjd
öfver en hämnd, som ej kunde gå henne ur händerna.
Hon kände intet förbarmande med fadershjärtat, som
hvarje hennes ord måste genomborra med giftig udd;
hon kände blott krafvet att svalka sitt eget af svartsjuka
plågade bröst.
– Tala, sade lagmannen, – säg allt! Jag anar
redan det värsta.
– Bed mig ej därom, farbroder, ty jag kan ej utan
blygsel lyda er vilja. Om jag ej med systerlig kärlek
älskade min kusin, skulle hans olycka icke gripit mig så
djupt, och jag skulle förjagat misstankar, som det ej anstår
en dygdig jungfru att hysa.
– Du sade, att du skickade Johanna att se, hvad
mål min son haft för sina vandringar, eftersom du allt
sedan det där yrvädret haft skäl till den misstanke, att
han åter skulle besöka Ingrid på Tallmossen ... Du sade
ju så? frågade lagmannen.
– Ja.
– Hvilket är detta eller dessa skäl?
– Då vi voro i härbärge hos Ingrid, fick Adolf af
henne en dryck, hvarefter jag tyckte mig finna, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
