- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
190

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Men förlåt Adolf, gode farbror! bad Maria åter
och förde hans ena hand till sina tårdränkta ögon. – Han
är olycklig, men icke brottslig.

– Ynglingen måste räddas, mumlade lagmannen och
sänkte sitt hufvud mot bröstet. – Han måste räddas, om
ock med de hårdaste medel. Quæ medicamenta non
sanant ferrum sanat
. Ve mig, att jag ej kan alldeles
frikänna honom från skulden till denna olycka! Hans
ogudliga studier ... hans tydliga köld för religionen ... hans
mången gång yppade otro ... Huru har jag icke
under mina nätters sömnlösa timmar suckat häröfver! ... God
natt, barn! Bed för Adolfs själ och slumra sedan godt! Gud välsigne dig!

Lagman Johan tryckte en faderlig kyss på Marias panna, tog sitt
ljus och gick. Men hans kyss brände som
en samvetsförebråelse den unga flickan länge, sedan hans
dystra, nedböjda gestalt försvunnit ur hennes kammare.

Ty om hon än var halft öfvertygad, att Elin genom
lönliga konster vunnit Adolfs kärlek, visste hon dock med
sig själf, att hennes handlingssätt ej förestafvats af omtanke för Adolfs välfärd.

Lagmannen njöt denna natt ingen hvila. Han vandrade
som en vålnad genom den långa sträckan af salar
och kamrar. Och medan han vandrade så, stannade han
stundom framför ett litet porträtt, hvarpå månskenet föll.
Det var en bild af hans son, målad när denne ännu var
spädt barn. Den sorgsne fadern suckade då och tänkte: – Hvarför
kunde han ej alltid förblifva sådan, om ej till anletsdragen, så till hjärtat!

Först emot morgonen öfverlämnade sig den gamle Skytte åt en kort hvila.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free