Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rolf satte hästarne i rörelse, glad att på detta sätt
ha kommit från saken. För att ej ge skäl till misstankar
körde han verkligen till Wadtofta, där han, för att göra
sig ett ärende, tillhandlade sig några får, och återvände
först följande dagen till sitt hem.
Emellertid gick länsmannen i spetsen för sina följeslagar upp till stugan. Dörren var låst, och skynken
hängde för de små fönstren.
Dessa varsamhetsmått hade Ingrid och Elin vidtagit,
för att, fredade för spanande ögon, träffa anstalterna till
sin flykt.
Hoppet om räddning hade efter Adolfs besök förlänat
Ingrid nya krafter. Hon och Elin hade under ömsesidigt
uppmuntrande ord tillbragt aftonen med att nedpacka sin
nödvändigaste och käraste egendom. De voro sedan en
stund färdiga därmed; afbidande släden, lågo de nu på
knä och bådo Gud om lycka på sin flykt.
De väcktes af slag på dörren.
– Vår hjälpare är här ... Lofvad vare Gud, hviskade Ingrid.
– Hej, öppna dörren! hördes en röst.
Elin skyndade upp och öppnade. Hon störtade likblek tillbaka vid åsynen af länsmannen och dem, som följde honom.
– Store Gud! Min mor! ropade hon och kastade
sina armar kring Ingrids hals.
Ingrid stod förlamad och stirrade, utan att röra sig,
på de inträdande.
– God afton härinne! Tack för sist, sade den rusige
länsmannen, som brännvinsångorna därhän förvandlat, att
han icke ens tänkte på behofvet af sin besvärjelseformel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
