Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länsmannen närmade sig med repet ... Ingrid drog
sig rysande undan ... Elin kastade sig på knä framför
rättvisans tjänare, och ropade ångestfullt:
– Rör icke min mor! Hon har intet ondt gjort ...
Haf förbarmande, gode herre!
– Åbäka dig icke! Det tjänar till ingenting, försäkrade Askelin och tog ännu ett steg mot Ingrid. Men Elin
kastade sig mellan honom och sin mor, omfattade hans
knän och ropade:
– Nåd, nåd! Hon är oskyldig, hon har intet ondt
gjort. Om ni har ett mänskligt hjärta, så måste ni förbarma er!
– Släpp mig! Är du galen? Inbillar du dig, att en
länsman får förbarma sig? Det skulle kosta honom tjänsten. Så släpp mig nu i godo! Annars får jag taga i
dig med hårdhandskarne.
– Förbarmande! inföll den rusige gårdsfogden hånfullt. – Har man hört på fan förr? Hit med den ene
repstumpen, länsman! Jag skall göra pinan kort ... Hör
du, fördömda troll, fortfor han med vredegnistrande ögon,
i det han med tågändan gick mot Ingrid och knöt näfven
i hennes ansikte. – Jag har väl dig att tacka för att
min pojke fått »älfvablästen» och att min galt själfdött;
men nu skall jag gälda dig det. Fram med händerna
utan krus, eller jag slår dig som en oxe i pannan!
Ingrid hade sjunkit ned i en stol; hon ville efterkomma den rusige karlens hotfulla befallning, men hennes armar nekade sin tjänst.
Den ursinnige gårdsfogden lyfte sin knutne näfve
för att verkställa hvad han hotat, men i samma ögonblick hade Elin rusat upp och stötte honom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
