Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdsfolket, medan länsmannen och gårdsfogden lösgjorde fångarnas armar. Speglosor och uttryck af harm och afsky
regnade öfver de båda kvinnorna, men de hörde det icke.
Elin hviskade:
– Trösta dig, moder ... och låt oss hoppas på Gud!
– Ack, han hafver tagit sin hand ifrån oss, suckade Ingrid.
– Så, nu följer du mig upp till nådig lagmannen,
sade länsmannen, och fattade Elin i armen. – Och du,
gårdsfogde, för in gumman någonstädes, så att folket slipper gapa på henne ... Kom nu, du lilla hår af Hin Onde!
– Vill man skilja oss åt? Skall ej min mor följa med? utbrast Elin.
– Hvad vill ni göra med min dotter? ropade Ingrid ångestfullt.
– Hå, ni får snart träffas igen. Ge er till freds! sade
länsmannen. – Bråka nu icke, utan släpp vackert er
dotter! Lagmannen väntar.
– Ljuger ni bara icke? frågade Ingrid misstänksamt
och höll sina armar kring flickans lif.
– Nej, du galna häxa, jag svär vid min salighet,
att du snart får återse henne. Intet krångel nu!
– Och ni svär, att ni ej skall misshandla henne?
Länsmannen vardt otålig och ryckte Elin ur den ängsliga moderns famn. Därefter fördes de åt hvar sitt håll,
Ingrid till en liten kammare i flygelbyggnaden, och Elin
vid länsmannens sida öfver gården åt det stora herregårdshuset.
Ingrid hade knappt hört dörren stängas bakom sig,
förrän hon i trots af sin moderliga ängslan kände sig
öfverväldigad af den djupa sömn, med hvilken naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
