Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jo du, du skall nog få veta, hvad jag vill, försäkrade gårdsfogden och drog hastigt henne med sig till
den motsatta dörren. Då den förskräckta flickan såg bänken och riset, som låg bredvid, och kände, huru karlens
grofva händer fattade hennes klädning för att lossa eller
sönderrifva den, vaknade hon ur sin halfdvala och uppgaf
ett rop af fasa. Hon slet sig hastigt lös och ropade:
– Förskona mig! Jag skall göra allt hvad ni vill ...
O Gud! Herr Adolf! Hjälp mig!
Detta utrop var ej ägnadt att väcka lagmannens medlidande.
– Fort! sade han till gårdsfogden.
Men då denne åter fattade i Elin, öppnades dörren
och Adolf visade sig för sin fars vredgade blickar.
Han hade hört Elins rop och i trots af länsmannens
varning skyndat in.
– O, han är här, ropade Elin.
Med harmens rodnad på pannan vände sig Adolf till sin far och sade:
– Blygs ni icke, min far, att misshandla detta värnlösa, oskyldiga barn?
Lagman Johan förmådde i början ej besvara denna
förebråelse med annat än en obeskriflig blick af öfverraskning och vrede.
– Huru? sade han med tillkämpadt lugn, – har
jag ej befallt, att ingen får komma hit in? Huru vågar
du trotsa min uttryckliga befallning?
– Jag lyder en röst, hvars myndighet är större än er.
– Det är djäfvulens, mumlade Suenonius och ämnade upphäfva sin stämma för att å Herrens vägnar visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
