- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
240

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Händelserna utveckla sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bäddar, som de gräft i den våta jorden, sökte sin väg
till sjön.

Hans själs stämning samklingade med dessa toner
och lade ord och tankar i den vilda sången.

– Naturen suckar under nödvändighetens lag. Molnen där uppe länka icke själfva sin kosa, böljorna dansa
icke af egen lust på den stormiga sjön; de drifvas af
den blinda nödvändigheten. Och från denna lag skulle
af allt skapadt endast människan vara befriad! Det är
en villa. Ödet, hvars nät omspinner hela skapelsen, förer
äfven henne i ledband; hjärnans fibrer äro de tyglar,
hvarmed det osynligt styrer människoanden. Likasom
hvarje brant, hvarje rämna i dessa klippor, hvilkas splittring synes så nyckfull, varit ovillkorliga följder af forna
strider mellan naturkrafterna, så äro människornas tankar,
beslut och handlingar, så fria de synas, endast verkningar
af den blinda nödvändigheten. Hvem är därför skuldfri
och hvem är brottslig? Hvad är godt och hvad är ondt?
Stjärnorna förutsäga, hvad vi varda, naturen bestämmer
det. Vi äro verktyg i ödets hand, ingenting annat. Våra
känslor och lustar äro dess häfstänger. Vi äro otillräknelige för våra gärningar, och enhvar skall på domens
dag kunna svara: se, jag vardt det, hvartill du gjorde
mig; är jag brottslig, så är skulden icke min, utan din ...

I detta ögonblick afbröt Drake sin betraktelse och
lyssnade åter. Han tyckte sig förnimma människoröster.
Han red mot det håll, hvarifrån de hördes, och stannade
snart utanför en koja, genom hvars fönster ett svagt ljus
skimrade.

Där inifrån ljöd en sång. Det var den aftonpsalm,
hvarmed kojans invånare firade sin andakt, innan de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free