- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
293

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befälhafvarne för de närvarande truppafdelningarna, som på landshöfdingens
befallning blifvit dragna till tinget för att efterse
fångarne, skydda dem mot allmogens själfhämnd och
i öfrigt upprätthålla ordning och tingsfrid. Sedan dessa
föreskrifter utdelats, såg man lagmannen med pastor Suenonius,
herrarne och nämndemännen gå till tingshuset,
medan de anklagade, omgifna af ryttare och fotknektar,
fördes till det i grannskapet belägna häktet. Folkmassan
delade sig: de, som ville i tid försäkra sig om goda åhörareplatser,
skyndade till tingshuset, hvars sal och förstuga
snart voro öfverfyllda; en annan nyfiken och förbittrad
hop trängdes under skymford och förbannelser kring det
sorgliga tåg, som skred mot häktet; en tredje skockade
sig kring kullen, där länsman Askelin, omgifven af sina
fjärdingsmän, nu uppsteg och med hög röst förkunnade,
att alla, män, kvinnor och barn, som voro instämda till
tinget för att vittna, skulle samlas vid tingstugans trappa
och stanna där, tills de, hvar efter annan, uppropades
att infinna sig vid dombordet.

Adolf sällade sig till dem, som följde de anklagade.
Han såg Ingrid vackla framåt, stödjande sig på Elin,
kring hvars skuldra hon lagt sin arm. Den gamlas blick
var riktad mot jorden och hennes gestalt lutande, men
den bar icke dess mindre sin outplånliga stämpel af medfödd
ädelhet: hon var vördnadsbjudande i sin förnedring,
högtidlig i sin sorg. Det djupa lidande, som uttrycktes i
hennes anletsdrag, var mer af andlig än af lekamlig art:
hon stred äfven i detta ögonblick med sig själf för att
upprätthålla sin sviktande tro på en rättvis Gud, en styrande försyn.

Elin däremot hade återvunnit samma spänstighet i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free