- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
311

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Hon är oskyldig, svarade gubben.

– Nej far, inföll flickan med tårar i ögonen, – det
är icke så väl. Jag är icke oskyldig ... jag är en förtappad varelse.

– Märta, Märta! mumlade den gamle.

– För bort honom! befallde lagman Skytte. Den
olycklige fadern gjorde en bönfallande åtbörd och ville
säga något, i hopp att kunna beveka domaren, men länsmannen och bödeln fattade honom vid armarne och förde
honom ur salen, hvarefter den förre ålade de vaktgörande
soldaterna att hindra honom komma in.

Flickan var synbarligen i feberaktigt tillstånd; hennes
bleka ansikte vittnade om långvarigt själslidande och den
djupaste ångest. Men den bekännelse hon nu aflade var
icke dess mindre redig och fullt sammanhängande. Hon
förklarade sig vara så i grund fördärfvad, att hon, i trots
af den fasa hon om dagen hyste för sin egen ondska, likväl ej förmådde afstå från att hvarje natt förnya Blåkullafärderna. Hon begärde därför att så snart som möjligt få lida sitt välförtjänta straff, och att hon intill dess måtte
varda fastlåst med järnlänkar vid muren i sitt fängelse.

Lagmannen lofvade sörja för att denna begäran skulle
uppfyllas, hvarefter han vinkade till rättstjänarne att återförskaffa flickan till häktet och uppropade namnet på en
annan af de anklagade.

I detta ögonblick reste sig Adolf från sin stol och
vände sig med följande ord till domstolens ledamöter, hvilka,
icke mindre förvånade än hela den öfriga församlingen,
riktade sina ögon på honom:

– Jag vet icke, sade han med fast röst, i det han
lugnt mötte sin fars på en gång vredgade och ängsliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free