Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och då stugornas invånare hörde hästtrampet och
stegen af det förbiskridande tåget samt genom fönstret
sågo ryttarnes otydligt skymtande skepnader, tystnade samtalet; man skockade sig ängsligt kring brasan ... det var
utan tvifvel, så tänkte de, den hemlighetsfulle, förfärlige
färdemannen, som nu tågade förbi.
Det tarfvades också blott, att man sett en gnista
framspringa under hästhofvarne på den steniga byvägen,
för att de sjuka fantasierna skulle fatta eld och för ögat
framtrolla de underligaste skräckbilder ...
Sålunda lämnade tåget byn utan att väcka uppseende.
I spetsen gingo de båda prästmännen, bakom dem
de utsedda vittnena och sist de förmenta häxorna, omgifna af ryttare.
Hvarken de anklagade eller den åtföljande vakten
visste, hvad som egentligen var å färde. De käcke krigarne, som utan fruktan tillbragt mången natt på ströftåg i fiendens grannskap, kände nu likväl en viss beklämning under sina kyller. Denna sinnesstämning delades af
alla, och då pastor Suenonius, för att lifva sig själf och
de öfrige, med dämpad röst uppstämde en vers af en
känd psalm, förenade sig deras röster med hans. Blandad
med det vemodiga sorlet af den fallande regnskuren ljöd
dyster följande sång genom kvällens mörker:
»Du äst den sol, som lyser
I hjärtats mörka dal,
Och mig den vägen viser,
Som jag rätt vandra skall;
Din kärlek är som vingar
Och öfvertäcker mig:
Din allmakt satan tvingar
Och dem han har med sig». [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
