Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryttarne hade inträngt i kyrkan.
Den gamle underofficern hade, nyss efter det vi lämnade honom,
gifvit efter för kamraternas föreställningar,
som understöddes af hans egen nyfikenhet, och med sina
karlar ridit fram emot kapellet. Komne dit hade de hört
ett förvirradt sorl af röster och strax därefter sett flere
skepnader ila ut genom den söndersprängda dörren.
Allt detta gjorde det för honom klart, att det var
»ugglor i mossen». Han hade kastat sig af hästen och
följd af sitt manskap skyndat in.
Tvenne ryttare ställde sig vid dörren, för att spärra
vägen för de flyende. De öfrige följde sin befälhafvare
till sakristian, hvarifrån det förvirrade bullret hördes komma.
Underofficern stannade på tröskeln, häpnande öfver
den syn, som här mötte honom.
Adolf vände sig långsamt om. Då han varsnade ryttarne, som spärrade sakristians dörr, vaknade han till en
sans, som dock ej var lugnets, utan den förtviflade beslutsamhetens. Han ville nyttja förvirringen för att rädda
Elin och sig själf; han fattade flickan om lifvet och ämnade just bana sig väg genom dörren, då Svarte Anders,
som fått nytt mod genom ryttarnes ankomst, grep honom
bakifrån kring halsen och ropade:
– Hjälp mig! Det är han, som gjort det ... det
är han, som dödat prästen.
Dessa ord gåfvo ryttarne nyckeln till den gåta, som
här i lefvande bilder företedde sig för deras blickar.
En af dem hastade fram och vred värjan ur Adolfs hand.
– Allt motstånd är fruktlöst, olycklige herre, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
