Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Ett misslyckadt statsstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid dörrens buller hade Ingrid vaknat.
En mild glädje spred sig öfver kvinnornas bleka
anletsdrag, då de sågo sin vän och själasörjare. Elin kysste
hans ena hand, och Ingrid fattade den andra, i det hon
sade:
– Ack, ni stannar nu hos oss, intill dess vår tid är
all ... jag har slumrat så godt ... för sista gången ...
och drömt, att jag sett min son. Det var en ljuf dröm,
och jag hoppas af Guds barmhärtighet, att den snart skall
göras verklig i himmelen. Elin, du har ju ett
åminnelsetecken till herr Adolf ... jag vill påminna dig därom,
innan våra tankar aflägsna sig från de jordiska,
förgängliga tingen ... pastorn skall öfverlämna det jämte vår
sista innerliga hälsning till den gode herrn.
Elin framtog ur sin barm det lilla åminnelsetecknet,
en blomma konstfärdigt flätad af hennes hår.
– Gif honom det, sade flickan sakta, – och säg
honom, att jag älskade honom mycket ...
I Elins ögon kom en tår, medan hon uttalade dessa ord.
– Förlåten mig, Ingrid och Elin, sade nu Erik med
en djup suck, – jag måste en kort stund taga er
uppmärksamhet i anspråk för ting, som nu borde vara
främmande för edra tankar ... Ingrid, har ni hört namnet
Vanloo?
– Vanloo? upprepade Ingrid, sökande i sitt minne.
– Moder, sade Elin, – han hette ju så, den främmande
mannen, som bodde inuti skogen på det ställe, som
man kallade jakthuset?
– Ja, jag tror, att detta eller något dylikt var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
