Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan han med dessa ord fäst Adolfs uppmärksamhet,
tillade han hastigt:
– Ingrid och hennes dotter voro icke med. De ha
i natt flytt ur sitt fängelse, efter hvad det säges.
– Har du sett rätt? Är du förvissad därom?
– Ja.
– Kom hviskade Drake, som med oro gifvit akt
på detta samtal.
Adolf följde honom.
På återvågen meddelade han Drake hvad han hört.
Men den glädje, som fattat honom vid den gamle Rasks
ord, försvann som den kommit, då intrycket af det rysliga
skådespel han lämnat med förnyad styrka öfverväldigade
honom i förening med den tanke, att samma öde förr
eller senare måste träffa Elin och hennes mor, ty huru
skulle dessa hjälplösa kvinnor i längden kunna undandraga
sig lagens polyparmar, dölja sig för fanatismens i alla
vinklar spejande blick? Adolf blickade upp mot det blå
himlahvalfvet och tänkte på Försynen, som enligt Skriftens
ord räknat hvarje människas hufvudhår, men dessa ord
läto honom blott i fantasien än en gång skåda det blodiga
hufvud han sett på ett af bålen, bredvid den kropp,
från hvilken det af bödelsyxan var skildt. Detta hufvud,
som tillhört den unga flicka, som anklagade sig själf för
häxeri, var prydt af rika lockar, i hvilka Adolf sett bödeln
fatta, då han nedlade det på den ved, öfver hvilken det
skulle förvandlas till aska.
– Nej, tänkte Adolf och sänkte sin blick mot jorden, – denna
tro är blott en villa, från hvilken människan
ej vill lösslita sig, emedan hon känner sig själf för
svag att motstå de grymma naturmakter, midt ibland hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
